Undrande följde Johan sin far uppför prästgårdsbacken. Vad kunde prosten vilja dem. Johans hjärta bultade hårt. Kunde prosten på något sätt vara missnöjd med honom?
Äntligen kom då prosten och förde dem in i sitt arbetsrum. Det var med en högtidlig känsla Johan trädde in i detta rum och såg det stora skrivbordet och skåpen och hyllorna fulla av böcker.
Prosten slog sig ner i sin skrivstol och bjöd fader Johannes att taga plats i stolen mitt emot. Johan stod kvar borta vid dörren och kramade sin mössa i handen.
— Jag ville tala ett ord med er om pojken där, sade prosten med sin vanliga, något barska ton.
Vad månde det nu vilja bli av? Johan tyckte, att golvet brände under fötterna, där han stod.
Prosten fortsatte:
— Ni minns nog, vad jag sagt er om pojken, fader Johannes. Att ni borde låta honom få studera.
— Ja, jag minns nog det. Men ser vördig prosten, det är mig alldeles omöjligt att kosta någon lärdom på pojken, så gärna jag det ville.
— Ja, jag vet. Men nu är det så, att min äldste son Wilhelm skall beredas för gymnasiet, och jag har fördenskull anskaffat en informator, som skall läsa med honom här hemma under ett års tid. Nu tror både jag och magistern, att det vore bra för min gosse, om han hade en kamrat till sällskap i studierna. Wilhelm tänkte då genast på Johan, som han lärt känna både i skolan och under nattvardsläsningen. Alltså är mitt förslag detta: Vill ni låta Johan komma hit till prästgården och läsa tillsammans med Wilhelm? Böcker, mat och husrum skall han få, och tukt och förmaning även där så behöves.
Johan stod som en drömmande. Var det verklighet detta, att han nu skulle få börja läsa — läsa på allvar. Vad skulle nu far svara? Men fader Johannes satt tyst och såg fundersam ut.