— Nå, vad säger ni om mitt förslag, återtog prosten, när varken far eller son sade ett ord.
— Vad annat kan jag säga, vördig prosten, än stor tack för en sådan godhet mot min pojke. Det är bara en sak jag tänker på. Om han nu får börja att studera och liksom får smak på kunskapens bägare och han sedan inte kan få fortsätta, då blir det kanske bara svårare för honom, än om han aldrig fått börja därmed.
— Kommer dag, så kommer råd, säger ju ordspråket. Låt honom börja, så få vi tänka på fortsättningen sedan. Men vad säger du själv om det här förslaget, Johan.
NU SATT HAN VID SITT SKRIVBORD.
Denne ville svara, men sinnesrörelsen kvävde orden, innan de kommo fram, och stora tårar stodo honom i ögonen.
Prosten förstod honom gott. Han gick bort till honom, klappade honom vänligt på huvudet och sade:
— Så välkommen då i Guds namn! Och må Gud välsigna dig nu och allt framgent.
Så började Johan att studera på fullt allvar, och efter flera års träget arbete uppnådde han sin längtans mål.
I en liten prästgård långt inne i Smålands bygder finna vi honom nu sittande vid sitt skrivbord. Ty även han har nu ett skrivbord och en bokhylla med icke så få böcker. Men den stora bibeln, som ligger uppslagen på bordet framför honom, den är så lik Måns stora bibel. Ja, det är verkligen Måns bibel, men nu mera icke lånad, utan Johans egen tillhörighet. När Måns för några år tillbaka hade dött, befanns det, att han testamenterat alla sina böcker samt en summa penningar till Johan. Pengarna voro ju mycket välkomna, men ännu mycket större värde satte Johan på den gamla för honom så kär vordna bibeln. Ur denna hade han som barn hämtat sina bästa kunskaper. Nu ville han som man och som en Herrens tjänare fortsätta att hämta ur samma rika skattkammare, för att sedan dela med sig åt hungrande, törstande människosjälar. Det hade blivit en levande sanning för honom, det ordet som han läst i den gamla bibeln: » Jag fann dina ord, och de blevo min spis, de blevo mitt hjärtas glädje och fröjd.»