ångt, långt inne i djupa skogen låg ett gammalt slott. Egentligen var det bara ruinerna av ett slott, för det var så gammalt och förfallet, att ingen människa hade kunnat bo i det på mer än hundra år. Då kan man veta, hur skröpligt det var.
I forna tider hade slottet dock varit en ståtlig riddarborg med torn och vallgravar, praktfulla salar, sovkamrar och gemak. Och då hade väggarna genljudit av glada röster från riddare, lansknektar, svenner och väpnare. I de vackra gemaken sutto adliga damer och stickade på väggbonader och riddarrustningar med silke och guldtråd. Ystra gossar och väna flickor sprungo lekande omkring i parken där utanför, unga kammartärnor dukade fram kostliga rätter på silverfat, och vid portarna till borgen stodo harneskklädda slottsknektar på vakt.
Men så kommo fienderna in i landet. De dödade eller förjagade invånarna, skövlade planteringarna och brände slottet. Och eftersom ingen människa längre tog vård om den förstörda parken, växte vilda skogen så småningom ända fram till de nedrasade murarna.
Bland dessa kvarstod emellertid ännu ett torn med tjocka murar och skottgluggar här och där. Då nu ingen ägare till slottet längre fanns i livet, och ingen annan människa kunde trivas där, tog en elak rövare sin boning i det övergivna tornet.
Rövaren var grym och förvildad. Han roffade till sig mat och penningar, guld, silver och andra dyrbarheter, var och när han kunde komma i tillfälle därtill. En lång tid var han en skräck för folket i orten, och ingen vågade nalkas tornet, där han bodde. Det skulle heller inte varit så lätt att driva bort honom, för tornet hade starka järndörrar, som han alltid höll väl tillbommade, och från skottgluggarna kunde han skjuta ihjäl var och en, som kom i närheten.
Ingen visste, vad rövaren hette, och ingen hade någonsin talat med honom. Men folk hade ofta sett honom, när han tidigt om morgonen kom hem från sina rövarfärder och med de stulna skatterna smög sig genom skogen till sin boning i slottstornet.
Bortom skogen låg en betesmark, och om somrarna gick där en ung flicka och vallade får. Hon hette Helfrid och var en snäll och godhjärtad flicka, glad och flitig i arbete och trogen i vården om sin lilla hjord. Hon råkade en gång falla i rövarens klor, och huru det gick till samt huru hon blev räddad, därom skola vi nu berätta.
En sommarafton satt Helfrid på en tuva i beteshagen och stickade på en strumpa, allt under det hon noga gav akt på fåren. Det gällde att särskilt se efter de späda lammen, så att intet av dem sprang bort och förvillade sig i skogen kring rövarborgen. Medan hon stickade och såg efter hjorden, sjöng hon sin visa:
»Tussi, tussi, mina får,
Lika många som i går.
Lyckan ger
Kanske fler —
Sju i fjol och tolv i år.
Tussi, tussi, lammen små,
Räven skall er inte få.
Varg och lo,
Hur de sno,
Få sin väg med skammen gå.
Tussi, tussi, får och lamm —
Svansen bak och nosen fram.
Stackars små
Trötta gå,
Men jag är så glad ändå.»
Rätt som flickan satt där och sjöng, fick hon se en stor, grov och skäggig karl stå bakom en buske och betrakta henne. Hon såg genast, att det var rövaren, för hon hade en gång förut sett honom komma ut ur det gamla tornet och lunka bort genom skogen.