Att den lilla vallflickan kände hjärtat börja bulta av förskräckelse, kan man inte förundra sig över. Hon förstod mycket väl, att rövaren kom för att göra henne illa och skövla hennes hjord. Och hur skulle hon, en svag och värnlös flicka, kunna försvara sig eller fåren mot en stor och stark karl?
Men så kom hon ihåg, att hon på morgonen anbefallt sig själv och sina skyddslingar i Guds händer, vilket hon för resten gjorde alla dagar, såväl morgon som afton. Då blev hon strax lugnare. Och när hon så ytterligare uppsänt en tyst bön till Gud om hjälp och beskydd, var hon alldeles säker på, att ingen utan hans vilja skulle kunna göra henne något ont. Med glatt mod fortfor hon att sjunga:
»Tussi, tussi, mina får.
Rövaren oss inte når.
Herren är
Alltid när,
Så i dag som sist i går.»
VAD ÄR DET FÖR FOLK DU HAR OMKRING DIG? FRÅGADE HAN.
Just som Helfrid sjöng de sista orden, störtade rövaren fram för att gripa henne. Men då han kommit på tre eller fyra stegs avstånd, tvärstannade han och stirrade framför sig med vidöppen mun.
— Vad är det för folk du har omkring dig? frågade han häpen.
— Jag har ingen annan omkring mig än mina får, svarade flickan blygt.
— Jo, det står två vitklädda gestalter alldeles bredvid dig, brummade rövaren.
— Jag ser inte till någon, genmälde flickan förvånad. Finns här några, så är det väl Guds änglar, kan jag tro.