HON TÖMDE MUGGEN ÄNDA TILL BOTTNEN.
Den kvällen gick Helfrid till sängs utan någon bön till Gud. Hur skulle hon också kunna bedja till den, som hon inte längre kände till? På morgonen blev det likaså. Hon steg upp och klädde sig samt gick till betesmarken med sina får alldeles som vanligt. Men någon morgonbön kom inte ifråga, eftersom hon glömt bort, att det fanns en Gud.
Frampå dagen kom rövaren för att ta reda på, om trolldrycken hade haft någon verkan. Han uppgav ett glädjerop, då han fick se, att de två änglarna voro borta. Som en tiger störtade han fram, grep flickan om livet och släpade henne med sig till det gamla slottstornet i skogen.
Ja, det var verkligen inte roligt för lilla Helfrid. Hon brast i gråt och vred sina händer i förtvivlan, då hon släpades bort och kastades in i den mörka tornkammaren. Ty fast hon glömt Gud, kom hon likväl ihåg allting annat. Hon kom ihåg sina föräldrar och syskon, sina får och allt, som hon fått lära sig i hemmet och i skolan. Det var endast Gud hon hade glömt.
Hos rövaren fick nu Helfrid utföra de grövsta sysslor som en riktig slavinna. Dålig mat fick hon, ofta hugg och slag, och det värsta var, att hon natt och dag hölls innestängd i tornet som en eländig fånge. Hade hon blott kunnat bedja till Gud, skulle detta ha varit henne till stor hjälp och tröst. Men det kunde hon ju inte, eftersom hon icke längre visste om någon Gud. Nu kunde hon bara gråta.
Man kan begripa, att det blev oro i hemmet, då Helfrid på kvällen inte kom hem med fåren, som hon alltid brukade göra. Hennes äldsta bror gick på natten till betesmarken och fann fåren stå i en klunga, modlösa och tätt ihopkrupna, men flickan såg han icke till.
Följande dagen gingo alla ut i skogen och letade. Det höllo de på med dag efter dag en hel veckas tid, men något spår efter flickan kunde icke upptäckas. Då förstodo alla, att hon fallit i rövarens händer.
Ja, hur skulle man nu bära sig åt? Att befria Helfrid ur fångenskapen i tornet kunde inte gå på något annat sätt än genom att bryta upp järndörrarna, och därtill behövdes mycket folk. Ty komme blott några få, skulle rövaren skjuta ihjäl dem genom gluggarna på tornet.
Flickans fader gav sig därför ut i bygden för att skaffa hjälp. Under tiden smög sig brodern bort till tornet, där han ställde sig utmed väggen för att lyssna. Han hoppades möjligen få höra något ljud ifrån sin syster. Efter en stund fick han höra henne sjunga med en sorgsen och klagande röst. Sången avbröts ofta av gråt och snyftningar, och han kunde blott urskilja följande ord: