»Tussi, tussi mina får!
Dagen tung och natten svår.
Aldrig mer
Ser jag er.
Stackars den, som vilse går!»
När Helfrid slutat sjunga, ropade brodern sakta hennes namn. Hon spratt till och skyndade till torngluggen för att lyssna. Brodern berättade nu, att deras far snart skulle komma med mycket folk och taga henne ut ur tornet. Helfrid darrade av glad överraskning. Hon vågade dock inte tala till brodern, för då kunde rövaren upptäcka honom. Men hon kunde sjunga det hon ville säga honom. Sången brydde sig nämligen rövaren inte om att lyssna på. Och så sjöng hon:
»Sorgsna rop från skogen höras,
Vem är det, som klagar så?»
Brodern svarade:
»Ropen, som med vinden föras,
Gå från lammen dina små.»
Helfrid väntade ängsligt på, att den utlovade hjälpen skulle komma, och så fortsatte hon att sjunga:
»Hjärtat bultar ideligen,
Ser du ingen komma än?»
Brodern svarade:
»Kvällen skymmer, mörk är stigen.
Ingen, ingen ser jag än.»
Men nu hade rövaren äntligen begripit, att någon talade med flickan. Han rusade fram och ryckte henne ifrån torngluggen.