— Släpp mig! ropade Helfrid gråtande. Far kommer snart med mycket folk och räddar mig härifrån.
— Ha, är det på det viset! skrek rövaren ursinnig. Då är jag dödens man, men då skall du också dö.
Och så släpade han flickan med sig uppför en trappa till en glugg, som var så vid, att man kunde komma ut genom den. Helfrid grät och ropade än en gång till brodern där utanför:
»Räven släpar mig till döden.
Ser du ingen komma än?»
HAN SLÄPPTE FLICKAN OCH TUMLADE BAKLÄNGES.
Brodern svarade:
»Jo, nu får du hjälp i nöden.
Se, här kommer hundra män.»
Så var det också. En stor folkskara skyndade fram ur skogen och angrep tornporten med klubbor, släggor och järnspett. Rövaren hörde bullret och förstod, att hans sista stund var kommen. Han grep flickan om livet för att kasta henne ut genom torngluggen.
Då började i detsamma kyrkklockorna ringa till helgsmål, ty det var en lördagsafton. Så snart Helfrid hörde klockorna, återfick hon minnet av Gud. I ångesten knäppte hon händerna och ropade: