— Vad är det, min lille vän? sa' hon så vänligt. Var nu riktigt förtrolig med mig, det får du. —
Detta gav Johan mod.
— Jo, menade lärarinnan, att de inte kunde hålla jul, som inte vore riktigt goda vänner med varandra?
— Visst, menade jag det. Nog kunna de jula i det yttre men inte i hjärtat, och det är ju huvudsaken.
Johan fick tårar i ögonen.
— Då blir där ingen jul varken hemma eller hos Mårtens.
Johan fick nu omtala allt han visste om förhållandet, som rörde de bägge familjerna.
— Det var tråkigt och riktigt synd, synnerligast om Torkel och Malena. De ha ju hållit av varandra som syskon, sa' lärarinnan.
— Men jag ville så gärna bli en fridsbudbärare mellan dem, om lärarinnan ville hjälpa mig, mente Johan.
— Nog ville jag, om jag kunde. Men min käre Johan, det är lättare sagt än gjort. Jag tror inte, vi kunna göra något bättre än bedja för dem. Och det vill jag hjälpa dig med. Göra vi det i tro och av verklig kärlek, så skall bönhörelsen visst inte utebli.