— Ja, men jag har bedit därom hela sommaren, och det har inte gjort någon nytta.
— Säg inte det, du Johan. Gud håller kanske bäst på med att nu förbereda jordmånen. Guds tid är kanske inte inne än. Hans tankar och vägar äro inte våra. Bed du bara. Kanske får du bönhörelse just nu till julen.
Men Johan var inte nöjd.
— Kunde inte lärarinnan tänka ut något sätt, på vilket man kunde göra det gott emellan familjerna. Ville månne inte Gud, att vi skulle handla också?
— Visst ville han det. Tänk, du Johan! Kunde du få en bön om förlåtelse sagd av ena parten, så vore det nog ett förlösande ord. Båda vilja kanske, att det skulle sägas, men de vänta på varandra. Sådana äro vi.
Johan var på hemvägen. — Tänk, du Johan! hade lärarinnan sagt, och det gjorde han också. Dag gick efter dag. Och så kom da'n för da'n för doppareda'n.
Det var en söndag. Troeds familj var samlad i den varma stugan, men där vilade liksom en tryckt stämning över dem. Torkel grät, och det hade han visst inte brukat så nära jul de andra åren.
— Inte blir här någon jul, om inte Mårtens får komma hit, sa' han. Vi voro ju hos dem sista julafton. Kunde inte åtminstone Malena få komma?
— De få komma allesamman, om de vill, sa' Troed. Men inte bjuder jag dem inte. Finge väl bara en duvning igen såsom i somras— — —
— Kanske komma de likväl, inflikade mor Anna.