— Må de komma då, och jag vill ta handen med glädje.
— Ja, men far! Om du skulle av dig själv räcka ut den.
— Det menar du väl inte, mor? En förorättad karl bör väl ha någon självkänsla. Kanske finge jag bara ett nytt slag i ansiktet.
— Det kunde du allt ta med högburet huvud. Du finge Gud och ett gott samvete på din sida. Det är mera värt än en osårad egenkärlek.
Johan satt i kakelugnsbänken och hörde på.
Det var bara ett förlösande ord, som fattades, hade lärarinnan sagt. Johan förstod nog, hon hade rätt. Men att få det sagt var nog inte att tänka. Johans vackra tanke på att få bli en liten fridsstiftare, hade nästan måst lämnas. Så på eftermiddagen kom posten och medförde ett par julhälsningar till Troed med familj. Det var vackra julönskningar om julfrid och glädje.
— Vi få väl vi också skicka några julhälsningar, sa' Troed.
— Du Torkel köpte ju julkort här om dagen. Fram med dem nu! Skriv så vackert och kludda inte!
OCH SÅ SKREV HAN RAKT PÅ SAK.