Då blev där liv i Torkel, och det smittade på Johan. Han hade ju också ett par julkort. Men vem skulle han väl skriva till. Sina enda vänner hade han ju omkring sig, och inte kunde han väl skriva till dem? Då flög en rapp tanke genom hans lilla huvud. Kunde han då inte skriva det, som om det vore från Mårten? Skulle han våga? Vad skulle han skriva? Han fick riktig hjärtklappning, ty han kände att det var en stor men vågsam tanke. Men då gick det inte an att sitta inne vid bordet. Johan tog sina kort under rocken, och med pennan i handen smög han sig ut och bort till boden, där han visste fanns en bra lår till bord. Det var nog ett av Johans största ögonblick i livet. Borde då inte också Mårten ha ett kort av Troed? Jo visst. Men vad skulle han skriva? Kanske något mera än en julhälsning. Månne en bön om förlåtelse. Men kanske då också en önskan om att få träffas i ensamhet någon stans före jul. Han kunde kanske inte skriva sådant på ett julkort. Postbudet skulle se det. Vore nog inte bra. Men Johan hade papper och kuvert också, och de offrade han gärna. Och så skrev han rakt på sak.
»Jag Mårten Olsson önskar dig Troed Jönsson en god och fridfull jul och beder dig om förlåtelse för allt det gamla och frågar dig, om jag finge träffa dig i vår gamla berså i skymningen på julafton. Sen kanske vi kunde jula tillsammans som förr.»
Då Johan präntat båda breven, föll han på knä och bad så innerligt, att Gud ville välsigna hans gärning. Sen sprang han ned till posten med breven i all tysthet.
Troed hade fått sin post på julafton ute på vedbacken och öppnat sitt brev. Han stirrade länge på det. Inte var det skrivet av Mårten, det såg han, men kanske av Malena och efter Mårtens diktamen. Då skulle han slippa förgäves leta efter det gamla vänskapsbandet.
Då julgranarna vid trappstenen voro nedsatta, julkärven på stången och alla redskap, som påminde om vardagsliv och släp voro undansatta, började det skymma. Mor Anna hade börjat rusta med kaffepannan, förvällt grynen och tagit upp fisken, då Troed tittade in genom köksdörren och sa', att de kunde vänta med kaffet en stund, ty han hade ett litet ärende att gå. Och så gick han. Men mor Anna tyckte, att ärendet måtte inte ha varit så litet, ty det var nästan nedmörkt, då hon hörde honom stampa av sig snön på förstugubron. Kaffebordet väntade rågat av godsaker.
TROED HADE FÅTT SIN POST PÅ JULAFTON.
— Har du inte dukat för Mårtens, mor? sa' Troed, då han kom. De äro här om en liten stund.
Mor Anna höll alldeles på att komma av sig.
— Menar du det, far?