Men den som inte såg glad och belåten ut var gamle doktor Berg, som stod vid ett av fönstren i sin mörka våning och med en viss förargelse såg ned på de »tokiga människorna», som kunde ge sig ut i ett sådant väder för rakt ingenting. Han kunde inte fatta, varför det regelbundet en gång om året skulle vändas upp och ned på hela världen och varför alla människor blevo som mindre vetande. Han glömde alldeles bort, att det funnits en tid, då han själv var så glad över julen. Nu hade han blivit gammal och klok, och han tyckte alltsammans var dumheter, en riktig dårskap var det ju att hugga ned så mycken präktig ungskog, för att det sedan skulle ligga vissna granruskor överallt på gårdarna. Och så detta att kasta ut pengar på onyttiga presenter, som i många fall mottogos med missnöje, då de oftast inte passade för mottagaren. Och all denna julmat sedan, som bara fördärvade magarna. Han kastade en försmädlig blick mot skänken, där Johanna, hans gamla hushållerska, satt in en stor tårta. Den gamla människan hade nu gått till sin syster för att äta julgröt kan tänka!
Kölden blev allt skarpare, och detta förargade också gamle Berg, liksom allt annat. Han skulle väl nu få igen sin gamla reumatism, som han nyss blivit av med— — —, men vad var det? Han lyssnade inåt rummet— — — det var något besynnerligt ljud han hört, som om någon suckat eller gråtit — han gick motsträvigt ut i tamburen och öppnade dörren till förstugan.
Ute i trappan, på översta trappsteget satt en liten gosse, som med sina blåfrusna händer höll om sin ena fot.
— Vad är du för en, och vad är det med dig? frågade doktor Berg argsint.
— Jag har gjort mig så illa, jag kan inte gå, mumlade gossen.
— Prat, skräp, tiggarknep förstås! Laga dig bara härifrån! Så tog han den lille parveln med ett hårt tag i ryggen och försökte resa på honom, men gossen föll genast ned igen och gav till ett skri av smärta, ty han hade, då han föll, fått foten under sig.
— Det gör så ont, jämrade han sig och snyftade, som om hjärtat velat brista.
Den gamle stod villrådig. Han var alldeles röd av förlägenhet, blandad med harm, och körde fingrarna gång på gång genom de grå hårtestarna. Slutligen tycktes han ha fattat ett beslut, ty med ett raskt grepp lyfte han upp pojken och bar honom in på soffan, varefter han på ett visst nervöst och högst fnurrigt sätt började undersöka foten.
— Hm! Jaså det var då ingen tiggarlögn. Just ett snyggt spektakel det här. Hör du, varför har du gått och vrickat foten på dig?
Detta sista yttrades i en grälsjuk ton, som inte alls svarade mot den varsamhet, varmed han lade ett kallt omslag kring den uppsvullna vristen.