— Tack, snälla herrn! Åh så skönt! sade pojken utan att besvara frågan.
— Skönt, ja, det tror jag nog. Men hur skall du komma hem, tror du? Eller inbillar du dig, att här är något fattighärbärge?
— Nej, tack, goa herrn. Jag skall nog gå, bara jag får vila litet.
— Gå! Doktorn gav honom en ilsken blick. Man går inte med en sådan där fot, det skall jag ha äran att säga. För resten bor du naturligtvis vid världens ända.
— I Hagalund, invände pojken försagd.
— Ja, det är ungefär detsamma. Mamma är väl sjuk, och pappa död, och ni ä' sju syskon minst, så att du måste ut och tigga på julafton? Jo, man känner till det där.
— Nej, det är mamma, som är död; pappa lever nog.
Det låg något betryckt i gossens röst, då han svarade.
— Syskonen då? frågade doktorn.
— Jag har inga.