För Snövit av Carl Riddersporre.
et var vår, och solen sken så varmt genom det lilla soldattorpets små fönster, men soldat Fröjd, som låg sjuk i sängen inne i kammaren, frös, så att han skakade. Tre veckor hade han legat och väntat, att sjukdomen skulle ge med sig, men nu hade han blivit sämre. Han kände så väl, att det led mot slutet.
Ute i köket stökade gamla Anna-Greta, granngumman, som skött hans hushåll, alltsedan han blev änkling för fyra år sedan. Han låg och hörde på, huru hon klampade och gick därute, huru hon slamrade med koppar och fat. Hans feberheta huvud värkte, men han försökte dock reda tankarna, försökte tänka sig in i, huru det skulle bli, när han var borta.
— Det är bra synd om Janne, tänkte han, så ung, bara 13 år, och utan både far och mor. Vem skulle ta hand om honom? Nog kunde det väl hända, att döttrarna hans, som rest till Amerika och nu voro gifta där, skulle ta sig an gossen, men då skulle han förstås ditöver också, och se, det ville inte Fröjd.
Han hade misstroende till sina döttrar, hade varit emot deras resa, och så hade de blivit så kallsinniga därute. De hade nog inte mycken känsla kvar för sitt gamla hem, det förstod han redan av deras brev, då gumman hans dött. Nej, till dem skulle inte Janne. Om de också skulle kunna ha litet känsla för sin lille bror, så vem visste, hurudana deras män voro? Det kunde bli värre för Janne att komma dit än till främlingar härhemma. Kanhända var gamla Anna-Gretas förslag det bästa. Hon hade erbjudit sig att ta Janne hem till sin stuga, om så olyckligt skulle ske, att Fröjd fölle ifrån. Tvär och konstig var ju gumman, men en redbar människa i alla fall, det visste han, och snart skulle ju gossen vara så stor, att han kunde sörja för sig själv. Fröjd knäppte sakta sina händer och suckade. Åh — vad det var tungt! Om han blott fått leva ett par år till för gossens skull, gossen, som han var så fästad vid, som han fått vara både far och mor för under dessa fyra år, som han varit ensam. Hur roligt hade de inte haft det tillsammans här hemma och på regementet, dit han tagit honom med, och där han hyrt ett litet rum för dem båda. Den sjuke låg och följde med blicken solskenets lek på tapeten, medan han så i tankarna genomlevde de år, som han och gossen vuxit sig samman i kärlek. Då märkte han, huru dörren till kammaren sakta öppnades, och Janne trädde in. Med tysta steg smög han sig fram till faderns bädd och frågade ömt och stilla:
— Huru är det med dig far? Du är väl inte sämre?
Ett matt leende drog över den sjukes ansikte.
— Sätt dig gosse, viskade Fröjd. Jag har något att säga dig.
