Men vad hade då den gamle enstöringen undergått för en märklig förändring? Vem vet? Kanske densamma, som de stela snöflingorna, då vårsolen börjar lysa mot dem — det kan ligga mycket sol i ett par barnaögon ibland.
Pojken slog emellertid yrvaken upp sina ögon, slöt dem genast åter, bländad av ljuset, och saknade ord för sin förtjusning.
— O, så vackert! sade han slutligen, då han för sin hänryckning fick fram ett ord. — Tack snälla, snälla herrn!
— Håll mun, din byting, det är egentligen jag, som borde tacka dig, för att jag har fått lite jul i kväll. Nå, vad säger du om grisen? Det duger att ha ett förgyllt tryne, skulle jag tro.
— Ack ja! Tack goa, snälla — — —
— Eller snälla goa herrn! Doktorn skrattade sitt första hjärtliga skratt sedan mycket lång tid tillbaka.
Men ute på gatan var det inte längre så livligt. Yrvädret hade upphört. Flingorna lågo uppkastade i draperier kring gaslyktorna, och snön var gnistrande vit. Stjärnorna tittade stora och klara ned över skorstenarna, bodarna voro tillbommade, men ljusen från fönstren strålade muntert ut på de ödsliga gatorna — även från den gamle enstöringens, doktor Bergs lilla våning, där nu sutto två lyckliga människor, doktorn och hans lilla julgäst.
Illustratör: Nils Kjellberg.
