D:R B. EN RIKTIG JULGUBBE.
— Gå! Det blir ingenting av. Gå, har man hört på maken! Du kunde försöka sova i stället. Lägg upp benet! Så där. Och här har du nattrocken över dig.
— Tack snälla herrn!
— Ja, det där kan jag nu! Jag går ut ett slag.
Den gamle doktorn hade plötsligt kommit i gott lynne, så gott, att han nästan småskrattade för sig själv, medan han tog på sig den litet gammalmodiga överrocken och pälsmössan, men han skulle ha blivit högeligen förgrymmad, om någon sagt honom det.
Det blåste duktigt, och drivorna lågo fotshöga. Men doktorn drog upp rockkragen, stoppade händerna i fickorna och gav sig modigt i väg i det slags språngmarsch, som stark köld alltid berättigar. Han tycktes ha ett bestämt mål och hörde således ej till de tokiga människorna, som kunde ge sig ut i ett sådant väder för rakt ingenting.
Framför ett brödmagasin stannade han, knuffade upp dörren efter ett par hårda slag, ty den var nästan igenfrusen, stampade snön av fötterna och klev in.
Då han steg ut på gatan igen, var han så lastad med paket, att man kunnat taga honom för en riktig julgubbe.
Gossen sov djupt och tryggt, då doktor Berg kom tillbaka efter sin utflykt. Han stannade en stund framför bädden och betraktade det lilla avmagrade ansiktet och de smutsiga röda fingrarna, som i sömnen gripit om tovsarna på nattrocken. Om man vågar påstå, att den gamle såg rörd ut, så gjorde han det nu. Men så vände han sig åt stolen, där paketen lågo, gnuggade händerna och småmyste, slugt och belåtet.
Och nu kommer det märkligaste av hela historien: den lärde, världs- och julföraktaren, vecklade försiktigt ur ett papper något, som han sedan ställde på bordet, och det var — ett julljus, och — ännu obegripligare, framför ljuset lade han upp äpplen och nötter, en bulle, en pepparkaksgris och en julbock. När detta var gjort, tände han ljusen, gick baklänges för att beundra sitt verk, och slutligen väckte han pojken.