En julskiss för Snövit av Ernst Jotson.
n julafton för många år sedan, när »frid på jorden, och människorna en god vilja», rådde mera i världen, än nu tyckes vara fallet, gav Margit Ekgren från vindskupan i ett högt hus akt på, hur de duniga flingorna föllo lätt ned på de omgivande taken och skorstenarna och beklädde dem med en bländande renhet. Jorden införde sig en vit högtidsskrud för att välkomna Kristusbarnet, och snart skulle talrika julgranar, tindrande med många ljus, upplysa de olika hemmen, prydda och smyckade för Jesu ankomst.
Skulle han komma även till denna kulna vindskupa? Margit gjorde sig denna fråga och suckade tvivlande. Det föreföll omöjligt.
— Men julen är underverkens tid! mumlade hon förhoppningsfullt.
— Vad säger du, Margit? frågade en klagande röst från den torftiga sängen i rummets bortersta hörn, där en ung flicka kastade sig oupphörligt av och an och grät över sin nöd och sjukdom.
— Jag tänkte, att nu var rätta tiden för ett underverk att hända. Min far sade alltid, att Kristus kom till oss alla på julafton.
— Han kommer ej hit, sade den trötta rösten retligt. Naturligtvis, eftersom du är prästdotter, tror du på sådant. Jag gör det ej. Det är bara inbillning, kära du. Ett hopp mot allt hopp!
— Nej, nej, nej. Margit lämnade fönstret för att knäböja bredvid sängen. Vi hava förlorat allting utom tron, Gertrud. Låt oss behålla den.
