VI HA FÖRLORAT ALLT UTOM TRON, GERTRUD.
— Jag kan det ej längre, snyftade den andra vid Margits bröst och i Margits tröstande armar. Vi ha studerat sång så flitigt och så länge och utgivit allt vad vi hade för att lära. Och likväl ha vi ej lyckats skaffa oss någon anställning ens som korister. Nu svälta vi och bliva snart utkastade på gatan, emedan vi ej kunna betala vår hyra.
— Åh, fullt ut så farligt är det väl ej, Gertrud lilla, sade Margit lugnande. Fru Ström låter oss nog stanna en vecka till. Hon sade mig det i går, och vi hava ännu tio kronor kvar till mat.
— Men när de äro slut, vad då? utbrast Gertrud och satte sig upp med ett förtvivlat uttryck i sitt unga ansikte.
— Något skall hända, kära du, det är jag säker på.
— Åh, det är endast prat, genmälte den sjuka otåligt. Det är endast din enfaldiga tro. Vem skulle vilja hjälpa två stackars föräldralösa flickor. Vi ha ingen vän!
— Vi ha en vän, yttrade Margit bestämt, och han skall komma och hjälpa oss i afton. Jag vet det. Jag känner det som visst i mitt hjärta.
— Varföre går du då ej ut och möter honom? sporde Gertrud snäsigt.
Margit tog sin hatt och kappa.
— Kanske skall jag finna honom, sade hon, mera till sig själv. Några kalla honom slumpen; jag kallar honom Gud.