För Snövit av Helfrid Sjögren.
arfota-Lisa från backstugan hade inte råd att få sig några nya skor, som annat folk hade, utan jämt gick hon barfota hela somrarna igenom, och om vintern hade hon träskor, bara träskor. —
Men frisk och stark var hon och alltid glad som en lärka. De förmögna, välklädda bondbarnen föraktade henne nog ibland. Men Lisa hade sina vänner ändå ibland kor och kalvar, får och grisar, och de bästa bärställena visste hon om, ty dem såg hon, när hon gick för att mjölka, och ingen kunde sjunga och drilla så vackert som hon, när hon körde korna i vall. Snart var Lisa vuxen och vacker som en majblomma. Och nu skulle hon äntligen få sig ett par nya skor, riktigt nya skor, ty byskomakaren hade tagit mått av henne till ett par sådana, och Lisa var nu hela femton år, så det var just på tiden, att hon blev lite hygglig om fötterna — sa' moran, där hon tjänte sommarpiga.
Men när skorna kom på, så voro de rent för små.
— Jag ska se efter, om mor har några skor — sa' Lisa — annars får hon dessa, och nog kan jag gå barfota lite till; det gör mig rakt ingenting. Kor och kalvar tycka inte sämre om mig för det, och några andra vänner har jag inte, å mor älskar mig då inte mindre — tänkte Lisa.
LISA KÖRDE KORNA I VALL.
Och så fick mor skorna, ty hon hade mindre fötter. Och ännu en sommar gick Lisa barfota. Men nu var hon sexton år och skulle »läsa fram sig». Och då måste hon ha skor. Men när hon kom hem och fick se, hur mor, som var änka, och de sju småsyskonen hade det, så hade hon rakt inte hjärta att själv behålla alla de penningar, hon tagit upp på sin lön för att köpa sig ett par nya skor, utan hon köpte ett par gamla och begagnade i stället, fast de voro för stora och just som lite snedgångna.
— Ska jag då aldrig få se dig hygglig om fötterna? — tyckte moran, som hon tjänte hos. — Folk tror väl, att du inte får nå'n lön, efter du jämt sir ut som en slase, å värst om fötterna.