— Det gör mig rakt ingenting — sa Lisa — för jag tror, att Gud tycker bättre om mig, om jag ger mor det hon behöver — så har jag fattat det fjärde budet.
Och nu var Lisa stor. Hon hade »läst fram sig». Den söndagen fick hon vara hemma hos mor och alla småsyskonen i den lilla grå backstugan. Hon behövde inte ens gå och mjölka. I stugan var det lövat och fint, och de slitna men rena helgdagskläderna sutto på. Mor bjöd på kaffe och dopp — vofflor! alldeles som när far levde.
— Du har alltid varit min glädje, så Gud välsigne dig, barn, sade modern med tårade ögon.
Och den välsignelsen blev grundstenen till eget bo och många par nya kängor för »Barfota-Lisa» från backstugan.
Illustratör: Tycho Ödberg.
Stjärnedansen.
Ett 50-årsminne av Lars Lunell.
et såg bekymmersamt ut i Dalabygderna år 1868. Under den flydda sommaren hade det på själva midsommardagen snöat, så att bergen voro vita, och när hösten kom, blev det mycket litet korn och kärna. Och nu kom han igen, den kära julhögtiden, med sina heliga minnen, och man såg även nu små, av nöden blekta barn, draga åstad med sina kälkar för att hämta julgranar. De hade nödbröd, berett av islandslav, i sina hem, men julen skulle dock komma lika minnesrik, lika ljus och betydelsefull trots all jordens nöd. Även de äldres drag ljusnade, när julveckan kom, ehuru mjölpundet kostade fem riksdaler, och den enda samfärdsleden genom allt Öster- och Västerdalarna, landsvägen, lade stora hinder i vägen att få livsmedel även för dem, som hade penningar. Barmhärtiga människor i södra Sverige — Gud signe dem alla — hade till Dalarnes fattiga sänt åtskilligt med matvaror för att i någon mån lindra nöden. Men det räckte ej långt i de torvtiga hemmen, där rikedom då som alltid fanns på matfriska barnamunnar.