Vad nu särskilt mitt hem beträffade, så var det även där bekymmersamt i den lilla, röda stugan, som inneslöt mor och syskon små. En rik bryggare i socknen, det minnes jag, skänkte oss mäsk, och därav blev så gott bröd, tyckte vi, som förut i småbarnsskolan ätit nödbröd. Men även till vår hydda vid det skyhöga bergets fot skulle julen komma med sina heliga minnen, och var man fattig på allt annat, så var man dock rik på barnaglädje.
En dag inkom till oss — det var strax före jul — en fattig gumma, som, jagad ut av den allmänna nöden, begärde bröd till högtiden. Bland annat, som hon vid brasan berättade, var även det, att stjärnorna, himmelens vackra stjärnor, dansade av fröjd under »den heliga natten», då vi fira minnet av Frälsarens födelse.
Detta lyssnade liten pilt uppå. Detta var något för det livliga barnasinnet, som ännu trodde på allt underbart. Den sköna sagan gömde jag för mig själv, och ännu mera längtade jag till jul.
När så äntligen julaftonen var kommen, julaftonen med sitt sparsamma bröd och sin rikt tilltagna julbrasa, gick jag i den bistra kvällen ut för att se, huru de blida ljusen där uppe dansade. Jag tvivlade ej, man tvivlar ej i livets vår, och jag ansåg det ej just så orimligt, att även stjärnorna voro glada över Gudabarnets sändning till smärtornas jord. Jag kände mitt eget lilla hjärta så varmt, så fullt vid den tanken, att han, som skapat alla dessa myriader världar, varit fattig även han på denna jord, ja, kanske varit utan bröd som vi; jag kände mig rörd vid tanken på vår lärares berättelse, huru han, som är världens juleljus, varit en fattig timmermans son, »på det vi genom hans fattigdom skulle rika varda».
MED VÖRDNAD OCH HÄPNAD SÅG JAG UPP MOT STJÄRNEDANSEN.
Länge stod jag där vid hemmets knut och blickade hänryckt upp på den ej synnerligen stora del av himlapellen, som de skyhöga bergen runt omkring lämnade synlig, och hur det nu var, om min barnatro det gjorde eller om isiga dimmor förvillade ögat eller om det var trötthet, nog av: alla den djupblå dukens vänliga stjär nor, dansade, som gumman hade sagt, av fröjd över att den fallna världen fått en Frälsare. Med vördnad och häpnad såg jag upp till stjärnedansen, och decembernattens köld glömdes alldeles av. Mitt hjärta klappade av fröjd däröver, att sagan var sann, jag kände mig mycket lycklig, där jag stod under hemmets högblå himmel, ty det visste jag, att människobarnen stodo ännu närmare Guds Son än de vackra stjärnorna.
När alla hade lagt sig och de anspråkslösa talgljusen på bordet voro släckta, skrapade jag bort isen från fönsterrutan vid min bädd för att ännu en gång blicka uppåt. De dansade ännu, de klara stjärnorna, dansade på sin höga stig.
Sköna barnasyn i signad julekväll! Jag skall aldrig mera se dig här nere. Därtill har mitt trosöga blivit för dunkelt, men jag kan minnas, sakna och längta efter dig, till dess en gång allt jordiskt slagg är borta, alla fläckar, som världens fåfänglighet stänkt på själens vinge, äro borttagna, och jag står där bland de tallösa evighetsbarnen kring det stora juleljuset, allförbarmaren, som här sträcker sina armar och sin genomstungna barm mot en fallen värld.
Illustratör: Einar Torsslow.