BARNEN STÄLLDE SIG I HALVCIRKEL FRAMFÖR TABELLEN.

När Johan var nio år, fick han börja gå i skola. Baronen, som ägde den stora herrgården, hade inrättat en skola för socknens barn framme vid kyrka. Det var mer än en halv mil från Johans hem fram till kyrkan, men Johan gick med glädje den långa vägen. Nu skulle han ju få läsa — läsa så mycket han ville.

I skolan undervisades barnen efter växelundervisningsmetoden. Det vill säga, att de mera försigkomna lärjungarna fingo hjälpa till att undervisa de yngre och mindre försigkomna. Stavningen inlärdes från tabeller, som hängde på väggarna. Barnen ställde sig i en halvcirkel framför tabellen. En av de dukti gaste, som kallades monitör, stod med en pekpinne i handen och pekade för de andra ord för ord, rad för rad, allt medan någon av dem stavade högt. Johan blev snart upphöjd till monitör och skötte sin pekpinne med säkerhet.

Men när han fyllt tolv år, var det slut med skolgången. Prosten sade visserligen till hans far vid sista examen:

— Den här pojken borde ni låta studera, fader Johannes.

Men fader Johannes hade ej råd att låta sin gosse studera. Han var ej rik på någonting annat än på barn. Därav hade han stugan full, och nästan vart år kom där en ny, så att han till sist hade dussinet jämt fullt. Och Johan var den äldste i den stora skaran. Han måste nu vara hemma och hjälpa far med arbetet.

Så ofta han fick en ledig stund, läste han. Han läste allt vad han kom över, men det var just icke så mycket. Det fanns ej ett sådant överflöd på böcker då som i våra dagar. De enda böcker, som funnos i Johans hem, voro Nya testamentet, psalmboken, almanackan och en stor postilla. I dessa böcker läste Johan, till dess han kunde långa stycken av dem utantill. I skolan hade han ju fått läsa katekesen också, och den kunde han från pärm till pärm, »som ett rinnande vatten».

Det var ju egentligen lusten att läsa, som drev Johan, men det uppstod snart i hans själ en längtan att få veta mera om de heliga ting, som han läste om i sina böcker. Särskilt önskade han att få läsa bibeln i sin helhet. Hemma hade de bara det Nya testamentet, och Johan önskade så mycket att också få läsa det Gamla, om vars underbara berättelser han hört ett och annat i skolan och i kyrkan.

Helt nära intill Johans hem bodde en bonde, som hette Måns. Han var mycket sparsam och kallades därför Snål-Måns. Måns var rik men tyckte ändå, att han ej hade råd att hava en dräng. En sådan åt alltför mycket, menade han. När han därför behövde hjälp till arbetet, lejde han någon av grannarnas pojkar. Johan fick ofta gå till Måns och hjälpa honom att tröska. Då måste han stiga upp klockan fyra de mörka höst- och vintermorgnarna och hålla i med slagan ända till kvällen. Nog hände det då, att både rygg och armar värkte.

Vid måltidstimmarna fick Johan gå med Måns in i stugan och få mat samt rasta en stund. Måns lade sig att sova i sängen, men Johan tittade hellre på Måns bokhylla. Ty böcker hade han skaffat sig, den gamla snålvargen. När Måns såg, huru begärligt Johan betraktade hans böcker, gav han honom lov att läsa i dem under rastetimmen. Men den timmen blev alltid för kort för Johan. När han sedan stod där ute på logen och lät sin slaga hålla jämn takt med Måns, dröjde hans tankar kvar inne hos böckerna, och han önskade ibland, att han vore så rik som Måns. Då skulle han köpa böcker — rara böcker.