003:001 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag; 003:002 Job tog till orda och sade:
003:003 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
003:004 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver. 003:005 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
003:006 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets. 003:007 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den. 003:008 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan. 003:009 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se; 003:010 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
003:011 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv? 003:012 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
003:013 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila, 003:014 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar, 003:015 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver; 003:016 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
003:017 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila; 003:018 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst. 003:019 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
003:020 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert, 003:021 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt, 003:022 åt dem som skulle glädjas—ja, intill jubel— och fröjda sig, allenast de funne sin grav; 003:023 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
003:024 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop. 003:025 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig. 003:026 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
004:001 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade: