004:002 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
004:003 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt; 004:004 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
004:005 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du. 004:006 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
004:007 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under? 004:008 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant; 004:009 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
004:010 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut; 004:011 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
004:012 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning, 004:013 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna, 004:014 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
004:015 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp. 004:016 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
004:017 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare? 004:018 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel; 004:019 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet!
De krossas sönder så lätt som mal; 004:020 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid. 004:021 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
005:001 Ropa fritt; vem finnes, som svarar dig, och till vilken av de heliga kan du vända dig? 005:002 Se, dåren dräpes av sin grämelse, och den fåkunnige dödas av sin bitterhet.