008:020 Se, Gud föraktar icke den som är ostrafflig, han håller ej heller de onda vid handen. 008:021 Så bida då, till dess han fyller din mun med löje och dina läppar med jubel. 008:022 De som hata dig varda då höljda med skam, och de ogudaktigas hyddor skola ej mer vara till.
009:001 Därefter tog Job till orda och sade:
009:002 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud? 009:003 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen. 009:004 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan; 009:005 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede; 009:006 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid; 009:007 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling; 009:008 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar; 009:009 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak; 009:010 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
009:011 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse. 009:012 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»
009:013 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig; 009:014 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
009:015 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund. 009:016 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
009:017 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak. 009:018 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
009:019 Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?» 009:020 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
009:021 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva. 009:022 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
009:023 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan. 009:024 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?