017:013 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger; 017:014 till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster». 017:015 Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det? 017:016 Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet.
018:001 Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:
018:002 Huru länge skolen I gå på jakt efter ord? Kommen till förstånd; sedan må vi talas vid. 018:003 Varför skola vi aktas såsom oskäliga djur, räknas i edra ögon såsom ett förstockat folk? 018:004 Du som i din vrede sliter sönder dig själv, menar du att dör din skull jorden skall bliva öde och klippan flyttas bort från sin plats?
018:005 Nej, den ogudaktiges ljus skall slockna ut, och lågan av hans eld icke giva något sken. 018:006 Ljuset skall förmörkas i hans hydda, och lampan slockna ut för honom. 018:007 Hans väldiga steg skola stäckas, hans egna rådslag bringa honom på fall.
018:008 Ty han rusar med sina fötter in i nätet, försåten lura, där han vandrar fram; 018:009 snaran griper honom om hälen, och gillret tager honom fatt; 018:010 garn till att fånga honom äro lagda på marken och snärjande band på hans stig.
018:011 Från alla sidor ängsla honom förskräckelser, de jaga honom, varhelst han går fram. 018:012 Olyckan vill uppsluka honom, och ofärd står redo, honom till fall. 018:013 Under hans hud frätas hans lemmar bort, ja, av dödens förstfödde bortfrätas hans lemmar.
018:014 Ur sin hydda, som han förtröstar på, ryckes han bort, och till förskräckelsernas konung vandrar han hän. 018:015 I hans hydda får främlingar bo, och svavel utströs över hans boning.
018:016 Nedantill förtorkas hans rötter, och ovantill vissnar hans krona bort. 018:017 Hans åminnelse förgås ifrån jorden, hans namn lever icke kvar i världen. 018:018 Från ljus stötes han ned i mörker och förjagas ifrån jordens krets. 018:019 Utan barn och avkomma bliver han i sitt folk, och ingen i hans boningar skall slippa undan.
018:020 Över hans ofärdsdag häpna västerns folk, och österns män gripas av rysning. 018:021 Ja, så sker det med den orättfärdiges hem, så går det dens hus, som ej vill veta av Gud.
019:001 Därefter tog Job till orda och sade: