019:025 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet. 019:026 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud. 019:027 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
019:028 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» —såsom vore skulden att finna hos mig— 019:029 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
020:001 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:
020:002 På sådant tal giva mina tankar mig ett svar, än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre. 020:003 Smädlig tillrättavisning måste jag höra, och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.
020:004 Vet du då icke att så har varit från evig tid, från den stund då människor sattes på jorden: 020:005 att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudlöses glädje ett ögonblick?
020:006 Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen och hans huvud når intill molnen, 020:007 Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck; de som sågo honom måste fråga: »Var är han?» 020:008 Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer; han förjagas såsom en syn om natten. 020:009 Det öga som såg honom ser honom icke åter, och hans plats får ej skåda honom mer. 020:010 Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma, hans händer återbära hans vinning. 020:011 Bäst ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom.
020:012 Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun, så att han gömmer den under sin tunga, 020:013 är rädd om den och ej vill gå miste därom, utan håller den förvarad inom sin gom, 020:014 så förvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv. 020:015 Den rikedom han har slukat måste han utspy; av Gud drives den ut ur hans buk. 020:016 Ja, huggormsgift kommer han att dricka, av etterormens tunga bliver han dräpt. 020:017 Ingen bäck får vederkvicka hans syn, ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.
020:018 Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav; hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit. 020:019 Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där; han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt. 020:020 Han visste ej av någon ro för sin buk, men han skall icke rädda sig med sina skatter. 020:021 Intet slapp undan hans glupskhet, därför äger och hans lycka intet bestånd. 020:022 Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd, och envar eländig vänder då mot honom sin hand.
020:023 Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld; sin vredes glöd skall Gud sända över honom och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.
020:024 Om han flyr undan för vapen av järn, så genomborras han av kopparbågens skott. 020:025 När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg, när den ljungande udden kommer fram ur hans galla, då falla dödsfasorna över honom.