020:026 Idel mörker är förvarat åt hans skatter; till mat gives honom eld som brinner utan pust, den förtär vad som är kvar i hans hydda. 020:027 Himmelen lägger hans missgärning i dagen, och jorden reser sig upp emot honom. 020:028 Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos, likt förrinnande vatten, på vredens dag.
020:029 Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud, sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.
021:001 Därefter tog Job till orda och sade:
021:002 Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig. 021:003 Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
021:004 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig? 021:005 Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen. 021:006 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
021:007 Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom? 021:008 De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon. 021:009 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
021:010 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid. 021:011 Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring. 021:012 De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud. 021:013 De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid.
021:014 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av. 021:015 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»
021:016 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
021:017 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede? 021:018 De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.