035:009 Väl klagar man, när våldsgärningarna äro många, man ropar om hjälp mot de övermäktigas arm; 035:010 men ingen frågar: »Var är min Gud, min skapare, han som låter lovsånger ljuda mitt i natten, 035:011 han som giver oss insikt framför markens djur och vishet framför himmelens fåglar?» 035:012 Därför är det man får ropa utan svar om skydd mot de ondas övermod.
035:013 Se, på fåfängliga böner hör icke Gud, den Allsmäktige aktar icke på slikt; 035:014 allra minst, när du påstår att du icke får skåda honom, att du måste vänta på honom, fastän saken är uppenbar.
035:015 Och nu menar du att hans vrede ej håller någon räfst, och att han föga bekymrar sig om människors övermod? 035:016 Ja, till fåfängligt tal spärrar Job upp sin mun, utan insikt talar han stora ord.
036:001 Vidare sade Elihu:
036:002 Bida ännu litet, så att jag får giva dig besked, ty ännu något har jag att säga till Guds försvar. 036:003 Min insikt vill jag hämta vida ifrån, och åt min skapare vill jag skaffa rätt. 036:004 Ja, förvisso skola mina ord icke vara lögn; en man med fullgod insikt har du framför dig.
036:005 Se, Gud är väldig, men han försmår dock ingen, han som är så väldig i sitt förstånds kraft. 036:006 Den ogudaktige låter han ej bliva vid liv, men åt de arma skaffar han rätt. 036:007 Han tager ej sina ögon från de rättfärdiga; de få trona i konungars krets, för alltid låter han dem sitta där i höghet.
036:008 Och om de läggas bundna i kedjor och fångas i eländets snaror, 036:009 så vill han därmed visa dem vad de hava gjort, och vilka överträdelser de hava begått i sitt högmod; 036:010 han vill då öppna deras öra för tuktan och mana dem att vända om ifrån fördärvet.
036:011 Om de då höra på honom och underkasta sig, så få de framleva sina dagar i lycka och sina år i ljuvlig ro. 036:012 Men höra de honom ej, så förgås de genom vapen och omkomma, när de minst tänka det. 036:013 Ja, de som med gudlöst hjärta hängiva sig åt vrede och icke anropa honom, när han lägger dem i band, 036:014 deras själ skall i deras ungdom ryckas bort av döden, och deras liv skall dela tempelbolares lott.
036:015 Genom lidandet vill han rädda den lidande, och genom betrycket vill han öppna hans öra. 036:016 Så sökte han ock draga dig ur nödens gap, ut på en rymlig plats, där intet trångmål rådde; och ditt bord skulle bliva fullsatt med feta rätter.
036:017 Men nu bär du till fullo ogudaktighetens dom; ja, dom och rättvisa hålla dig nu fast. 036:018 Ty vrede borde ej få uppegga dig under din tuktans tid, och huru svårt du än har måst plikta, borde du ej därav ledas vilse. 036:019 Huru kan han lära dig bedja, om icke genom nöd och genom allt som nu har prövat din kraft?