036:020 Du må ej längta så ivrigt efter natten, den natt då folken skola ryckas bort ifrån sin plats. 036:021 Tag dig till vara, så att du ej vänder dig till vad fördärvligt är; sådant behagar dig ju mer än att lida.
036:022 Se, Gud är upphöjd genom sin kraft. Var finnes någon mästare som är honom lik? 036:023 Vem har föreskrivit honom hans väg, och vem kan säga: »Du gör vad orätt är?»
036:024 Tänk då på att upphöja hans gärningar, dem vilka människorna besjunga 036:025 och som de alla skåda med lust, de dödliga, om de än blott skönja dem i fjärran.
036:026 Ja, Gud är för hög för vårt förstånd, hans år äro flera än någon kan utrannsaka. 036:027 Se, vattnets droppar drager han uppåt, och de sila ned såsom regn, där hans dimma går fram; 036:028 skyarna gjuta dem ut såsom en ström, låta dem drypa ned över talrika människor.
036:029 Ja, kan någon fatta molnens utbredning, braket som utgår från hans hydda? 036:030 Se, sitt ljungeldsljus breder han ut över molnen, och själva havsgrunden höljer han in däri. 036:031 Ty så utför han sina domar över folken; så bereder han ock näring i rikligt mått. 036:032 I ljungeldsljus höljer han sina händer och sänder det ut mot dem som begynna strid. 036:033 Budskap om honom bär hans dunder; själva boskapen bebådar hans antåg.
037:001 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp. 037:002 Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun. 037:003 Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar. 037:004 Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig. 037:005 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.
037:006 Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur. 037:007 Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav. 037:008 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro. 037:009 Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor; 037:010 med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.
037:011 Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln. 037:012 De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets. 037:013 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.
037:014 Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under. 037:015 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln? 037:016 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk? 037:017 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden? 037:018 Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?
037:019 Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram. 037:020 Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?