012:001 För sångmästaren, till Seminít; en psalm av David.
012:002 Fräls, HERRE; ty de fromma äro borta, de trogna äro försvunna ifrån människors barn. 012:003 De tala lögn, den ene med den andre; med hala läppar tala de, och med dubbelt hjärta.
012:004 HERREN utrote alla hala läppar, den tunga som talar stora ord, 012:005 dem som säga: »Genom vår tunga äro vi starka, våra läppar stå oss bi; vem är herre över oss?»
012:006 »Eftersom de arma lida övervåld och de fattiga klaga, vill jag nu stå upp», säger HERREN; »jag vill skaffa frälsning åt den som längtar därefter.»
012:007 HERRENS tal är ett rent tal, likt silver som rinner ned mot jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger.
012:008 Du, HERRE, skall bevara dem, du skall beskydda dem för detta släkte evinnerligen. 012:009 Ty runt omkring dem vandra de ogudaktiga, då nu uselheten är rådande bland människors barn.
013:001 För sångmästaren; en psalm av David.
013:002 Huru länge, HERRE; skall du så alldeles förgäta mig? Huru länge skall du fördölja ditt ansikte för mig? 013:003 Huru länge skall jag bekymras i min själ och ängslas i mitt hjärta dagligen? Huru länge skall min fiende förhäva sig över mig?
013:004 Skåda ned, svara mig, HERRE, min Gud; upplys mina ögon, så att jag icke somnar in i döden; 013:005 på det att min fiende icke må säga: »Jag blev honom övermäktig», och på att mina ovänner ej må fröjda sig, när jag vacklar.
013:006 Jag förtröstar på din nåd, mitt hjärta fröjde sig över din frälsning. Jag vill sjunga till HERRENS ära, ty han har gjort väl mot mig.