017:010 Sitt hjärta förstocka de; med sin mun tala de stora ord. 017:011 Nu äro de omkring mig, var vi gå, deras ögon speja efter huru de skola böja mig till jorden.
017:012 Ja, denne är lik ett lejon som längtar efter rov, lik ett ungt lejon som ligger i försåt.
017:013 Stå upp, HERRE; träd emot honom, slå honom ned, rädda med ditt svärd min själ från den ogudaktige, 017:014 ja, med din hand, från människorna, HERRE, från denna världens människor, som hava sin del i detta livet, och vilkas buk du fyller med dina håvor, som hava söner i mängd och lämna sitt överflöd åt sina barn.
017:015 Men jag skall skåda ditt ansikte i rättfärdighet; när jag uppvaknar, vill jag mätta mig av din åsyn.
018:001 För sångmästaren; av HERRENS tjänare David, som talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och ur Sauls våld. 018:002 Han sade:
Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet, 018:003 HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn. 018:004 HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.
018:005 Dödens band omvärvde mig, och fördärvets strömmar förskräckte mig. 018:006 Dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig. 018:007 Men jag åkallade HERREN i min nöd och ropade till min Gud. Han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop inför honom kom till hans öron.
018:008 Då skalv jorden och bävade, och bergens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd. 018:009 Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun; eldsglöd ljungade från honom. 018:010 Och han sänkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter.
018:011 Han for på keruben och flög, han svävade på vindens vingar. 018:012 Han gjorde mörker till sitt täckelse, till en hydda som omslöt honom; mörka vatten, tjocka moln. 018:013 Av glansen framför honom veko molnen undan; hagel föll, och eldsglöd for ned.
018:014 Och HERREN dundrade i himmelen, den Högste lät höra sin röst; hagel föll, och eldsglöd for ned. 018:015 Han sköt sina pilar och förskingrade dem, ljungeldar i mängd och förvirrade dem. 018:016 Vattnens bäddar kommo i dagen, och jordens grundvalar blottades, för din näpst, o HERRE, för din vredes stormvind.