035:011 Orättfärdiga vittnen träda fram; de utfråga mig om det jag icke vet. 035:012 De löna mig med ont för gott; övergiven är min själ.
035:013 Jag åter bar sorgdräkt, när de voro sjuka, jag späkte min själ med fasta, jag bad med nedsänkt huvud; 035:014 såsom gällde det min vän, min broder, så skickade jag mig; lik den som sörjer sin moder gick jag sorgklädd och lutande.
035:015 Men de glädja sig över mitt fall och rota sig samman; ja, eländiga människor, som jag icke känner, rota sig samman mot mig, de smäda mig utan uppehåll. 035:016 Dessa gudlösa, som driva gyckel för en kaka bröd, bita ihop tänderna mot mig.
035:017 Herre, huru länge skall du se härpå? Ryck min själ undan det fördärv de bereda, och mitt liv undan lejonen. 035:018 Då skall jag tacka dig i den stora församlingen, och bland mycket folk skall jag lova dig.
035:019 Låt icke dem få glädja sig över mig, som utan skäl äro mina fiender; låt icke dem som utan sak hata mig få blinka med ögonen. 035:020 Ty det är icke frid som de tala; nej, svekets ord tänka de ut mot de stilla i landet. 035:021 De spärra upp munnen mot mig; de säga: »Rätt så, rätt så, nu se vi det med egna ögon!»
035:022 Du, HERRE, ser det; tig icke. Herre, var icke långt ifrån mig. 035:023 Vakna och stå upp för att skaffa mig rätt, för att utföra min sak, du min Gud och Herre. 035:024 Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet, HERRE, min Gud, och låt dem icke få glädja sig över mig. 035:025 Låt dem icke säga i sina hjärtan: »Rätt så, det gick såsom vi ville!» Låt dem icke säga: »Vi hava fördärvat honom.»
035:026 Må alla komma på skam och blygas, som glädja sig över min ofärd. Med skam och blygd må de varda klädda, som förhäva sig över mig. 035:027 Men må de jubla och glädja sig, som unna mig min rätt, och må de alltid kunna säga: »Lovad vare HERREN, han som unnar sin tjänare gott!» 035:028 Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet och hela dagen ditt lov.
036:001 För sångmästaren; av HERRENS tjänare David.
036:002 I mitt hjärta betänker jag vad synden säger till den ogudaktige, till den för vilkens ögon Guds fruktan ej finnes. 036:003 Den intalar ju honom vad som är behagligt i hans ögon: att man icke skall finna hans missgärning och hata den.
036:004 Hans muns ord äro fördärv och svek; han vill icke göra vad förståndigt och gott är. 036:005 Fördärv tänker han ut på sitt läger, han träder på den väg som icke är god; han skyr icke för något ont.