062:004 Huru länge viljen I rasa mot denne man, samfällt slå honom ned, såsom vore han en lutande vägg, en sönderbräckt mur? 062:005 De rådslå allenast om att stöta honom ned från hans höjd, de hava behag till lögn; med munnen välsigna de, men i sitt innersta förbanna de. Sela.
062:006 Allenast i Gud må du hava din ro, min själ; ty från honom kommer mitt hopp. 062:007 Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall icke vackla. 062:008 Hos Gud är min frälsning och min ära; min starka klippa, min tillflykt har jag i Gud. 062:009 Förtrösta på honom alltid, du folk; utgjuten för honom edra hjärtan. Gud är vår tillflykt. Sela.
062:010 Allenast ett intet äro människors barn, myndiga herrar fåfänglighet; i vågskålen äro de för lätta, mindre än intet äro de allasammans. 062:011 Förliten eder icke på orätt vinning, sätten icke ett fåfängligt hopp till rov: om ock eder rikedom växer, så akten icke därpå.
062:012 En gång har Gud sagt det, ja, två gånger har jag hört det, att hos Gud är makten; 062:013 och hos dig, Herre, är nåd. Ty du vedergäller var och en efter hans gärningar.
063:001 En psalm av David, när han var i Juda öken.
063:002 Gud, du är min Gud, bittida söker jag dig; min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig, i ett torrt land, som försmäktar utan vatten.
063:003 Så skådar jag nu efter dig i helgedomen, för att få se din makt och ära. 063:004 Ty din nåd är bättre än liv; mina läppar skola prisa dig.
063:005 Så skall jag då lova dig, så länge jag lever; i ditt namn skall jag upplyfta mina händer.
063:006 Min själ varder mättad såsom av märg och fett; och med jublande läppar lovsjunger min mun, 063:007 när jag kommer ihåg dig på mitt läger och under nattens väkter tänker på dig.
063:008 Ty du är min hjälp, och under dina vingars skugga jublar jag. 063:009 Min själ håller sig intill dig; din högra hand uppehåller mig.