107:004 De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo; 107:005 de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem. 107:006 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål. 107:007 Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo. 107:008 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn, 107:009 att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.
107:010 De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor, 107:011 därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd. 107:012 Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare. 107:013 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål; 107:014 han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder. 107:015 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn, 107:016 att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna.
107:017 De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull; 107:018 deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar. 107:019 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål. 107:020 Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven. 107:021 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn; 107:022 de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel.
107:023 De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten; 107:024 där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet. 107:025 Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor. 107:026 De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest. 107:027 De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet. 107:028 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål. 107:029 Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade. 107:030 Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville. 107:031 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn; 107:032 de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta.
107:033 Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark, 107:034 bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull. 107:035 Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång. 107:036 Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo. 107:037 De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning. 107:038 Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas. 107:039 Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem, 107:040 men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker, 107:041 han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar. 107:042 De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.
107:043 Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.
108:001 En sång, en psalm av David.
108:002 Mitt hjärta är frimodigt, o Gud, jag vill sjunga och lova; ja, så vill min ära. 108:003 Vakna upp, psaltare och harpa; jag vill väcka morgonrodnaden.
108:004 Jag vill tacka dig bland folken, HERREN, och lovsjunga dig bland folkslagen. 108:005 Ty din nåd är stor ända uppöver himmelen, och din trofasthet allt upp till skyarna.
108:006 Upphöjd vare du, Gud, över himmelen, och över hela jorden sträcke sig din ära.