122:001 En vallfartssång; av David.
Jag gladdes, när man sade till mig: »Vi skola gå till HERRENS hus.»
122:002 Våra fötter fingo träda in i dina portar, Jerusalem, 122:003 Jerusalem, du nyuppbyggda stad, där hus sluter sig väl till hus, 122:004 dit stammarna draga upp, HERRENS stammar, efter lagen för Israel, till att prisa HERRENS namn. 122:005 Ty där äro ställda domarstolar, stolar för Davids hus.
122:006 Önsken Jerusalem frid; ja, dem gånge väl, som älska dig. 122:007 Frid vare inom dina murar, välgång i dina palats! 122:008 För mina bröders och vänners skull vill jag tillsäga dig frid. 122:009 För HERRENS, vår Guds, hus' skull vill jag söka din välfärd.
123:001 En vallfartssång.
Jag lyfter mina ögon upp till dig, du som bor i himmelen. 123:002 Ja, såsom tjänares ögon skåda på deras herres hand, såsom en tjänarinnas ögon på hennes frus hand, så skåda våra ögon upp till HERREN, vår Gud, till dess han varder oss nådig.
123:003 Var oss nådig, HERRE, var oss nådig, ty vi äro rikligen mättade med förakt. 123:004 Rikligen mättad är vår själ med de säkras bespottelse, med de högmodigas förakt.
124:001 En vallfartssång; av David.
Om HERREN icke hade varit med oss —så säge Israel— 124:002 om HERREN icke hade varit med oss, när människorna reste sig upp emot oss, 124:003 då hade de uppslukat oss levande, när deras vrede upptändes mot oss; 124:004 då hade vattnen fördränkt oss, strömmen gått över vår själ; 124:005 ja, då hade de gått över vår själ, de svallande vattnen.
124:006 Lovad vare HERREN för att han ej gav oss till rov åt deras tänder! 124:007 Vår själ kom undan såsom en fågel ur fågelfängarnas snara; snaran gick sönder, och vi kommo undan.