008:010 Så tagen emot min tuktan hellre än silver, och kunskap hellre än utvalt guld. 008:011 Ty visheten är bättre än pärlor; allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.

008:012 Jag, visheten, är förtrogen med klokheten, och jag råder över eftertänksam insikt. 008:013 Att frukta HERREN är att hata det onda; ja, högfärd, högmod, en ond vandel och en ränkfull mun, det hatar jag. 008:014 Hos mig finnes råd och utväg; jag är förstånd, hos mig är makt. 008:015 Genom mig regera konungarna och stadga furstarna vad rätt är. 008:016 Genom mig härska härskarna och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.

008:017 Jag älskar dem som älska mig, och de som söka mig, de finna mig. 008:018 Rikedom och ära vinnas hos mig, ädla skatter och rättfärdighet. 008:019 Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver. 008:020 På rättfärdighetens väg går jag fram, mitt på det rättas stigar, 008:021 till att giva dem som älska mig en rik arvedel och till att fylla deras förrådshus.

008:022 HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde något annat. 008:023 Från evighet är jag insatt, från begynnelsen, ända ifrån jordens urtidsdagar. 008:024 Innan djupen voro till, blev jag född, innan källor ännu funnos, fyllda med vatten 008:025 Förrän bergens grund var lagd, förrän höjderna funnos, blev jag född, 008:026 när han ännu icke hade skapat land och mark, ej ens det första av jordkretsens stoft. 008:027 När han beredde himmelen, var jag tillstädes, när han spände ett valv över djupet, 008:028 när han fäste skyarna i höjden, när djupets källor bröto fram med makt, 008:029 när han satte för havet dess gräns, så att vattnet icke skulle överträda hans befallning, när han fastställde jordens grundvalar— 008:030 då fostrades jag såsom ett barn hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt; 008:031 jag hade min lek på hans jordkrets och min lust bland människors barn.

008:032 Så hören mig nu, I barn, ty saliga äro de som hålla mina vägar. 008:033 Hören tuktan, så att I bliven visa, ja, låten henne icke fara. 008:034 Säll är den människa som hör mig, så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag och håller vakt vid dörrposterna i mina portar. 008:035 Ty den som finner mig, han finner livet och undfår nåd från HERREN. 008:036 Men den som går miste om mig han skadar sig själv; 008:037 alla de som hata mig, de älska döden.

009:001 Visheten har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sitt sjutal av pelare. 009:002 Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin, hon har jämväl dukat sitt bord 009:003 Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning uppe på stadens översta höjder: 009:004 »Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så: 009:005 »Kommen och äten av mitt bröd, och dricken av vinet som jag har blandat. 009:006 Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva, och gån fram på förståndets väg. 009:007 (Den som varnar en bespottare, han får skam igen, och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav. 009:008 Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig; tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig. 009:009 Giv åt den vise, så bliver han ännu visare; undervisa den rättfärdige, så lär han än mer. 009:010 HERRENS fruktan är vishetens begynnelse, och att känna den Helige är förstånd.) 009:011 Ty genom mig skola dina dagar bliva många och levnadsår givas dig i förökat mått. 009:012 Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn, och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena.»

009:013 En dåraktig, yster kvinna är fåkunnigheten, och intet förstå hon. 009:014 Hon har satt sig vid ingången till sitt hus, på sin stol, högt uppe i staden, 009:015 för att ropa ut sin bjudning till dem som färdas på vägen, dem som där vandra sin stig rätt fram: 009:016 »Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så: 009:017 »Stulet vatten är sött, bröd i lönndom smakar ljuvligt.» 009:018 han vet icke att det bär till skuggornas boning, hennes gäster hamna i dödsrikets djup.

——

010:001 Detta är Salomos ordspråk.

En vis son gör sin fader glädje, men en dåraktig son är sin moders bedrövelse.