006:012 En fördärvlig människa, ja, en ogärningsman är den som går omkring med vrånghet i munnen, 006:013 som blinkar med ögonen, skrapar med fötterna, giver tecken med fingrarna. 006:014 Svek bär en sådan i sitt hjärta, ont bringar han alltid å bane, trätor kommer han åstad. 006:015 Därför skall ofärd plötsligt komma över honom; oförtänkt varder han krossad utan räddning.
006:016 Sex ting är det som HERREN hatar, ja, sju äro styggelser för hans själ 006:017 stolta ögon, en lögnaktig tunga, händer som utgjuta oskyldigt blod, 006:018 ett hjärta som hopsmider fördärvliga anslag, fötter som äro snara till att löpa efter vad ont är, 006:019 den som främjar lögn genom falskt vittnesbörd, och den som vållar trätor mellan bröder.
006:020 Min son, bevara din faders bud, och förkasta icke din moders undervisning. 006:021 Hav dem alltid bundna vid ditt hjärta, fäst dem omkring din hals. 006:022 När du går, må de leda dig, när du ligger, må de vaka över dig, och när du vaknar upp, må de tala till dig. 006:023 Ty budet är en lykta och undervisningen ett ljus, och tillrättavisningar till tukt äro en livets väg. 006:024 De kunna bevara dig för onda kvinnor, för din nästas hustrus hala tunga. 006:025 Hav icke begärelse i ditt hjärta till hennes skönhet, och låt henne icke fånga dig med sina blickar. 006:026 Ty för skökan måste du lämna din sista brödkaka, och den gifta kvinnan går på jakt efter ditt dyra liv. 006:027 Kan väl någon hämta eld i sitt mantelveck utan att hans kläder bliva förbrända? 006:028 Eller kan någon gå på glödande kol, utan att hans fötter varda svedda? 006:029 Så sker ock med den som går in till sin nästas hustru; ostraffad bliver ingen som kommer vid henne. 006:030 Föraktar man icke tjuven som stjäl för att mätta sitt begär, när han hungrar? 006:031 Och han måste ju, om han ertappas, betala sjufalt igen och giva allt vad han äger i sitt hus. 006:032 Så är ock den utan förstånd, som förför en annans hustru; ja, en självspilling är den som sådant gör. 006:033 Plåga och skam är vad han vinner, och hans smälek utplånas icke. 006:034 Ty svartsjuk är mannens vrede, och han skonar icke på hämndens dag; 006:035 lösepenning aktar han alls icke på, och bryr sig ej om att du bjuder stora skänker.
007:001 Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig. 007:002 Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten. 007:003 Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla. 007:004 Säg till visheten: »Du är min syster», och kalla förståndet din förtrogna, 007:005 så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.
007:006 Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag; 007:007 då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd. 007:008 Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram, 007:009 skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde 007:010 Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt. 007:011 Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus. 007:012 Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.
007:013 Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn: 007:014 »Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften. 007:015 Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig. 007:016 Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten. 007:017 Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel. 007:018 Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog. 007:019 Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort. 007:020 Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem.»
007:021 Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom. 007:022 Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap; 007:023 ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.
007:024 Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal. 007:025 Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar. 007:026 Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt. 007:027 Genom hennes hus gå dödsrikets vägar, de som föra nedåt till dödens kamrar.
008:001 Hör, visheten ropar, och förståndet höjer sin röst. 008:002 Uppe på höjderna står hon, vid vägen, där stigarna mötas. 008:003 Invid portarna, vid ingången till staden där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:
008:004 Till eder, I man, vill jag ropa, och min röst skall utgå till människors barn. 008:005 Lären klokhet, I fåkunnige, och I dårar, lären förstånd. 008:006 Hören, ty om höga ting vill jag tala, och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är. 008:007 Ja, sanning skall min mun tala, en styggelse för mina läppar är ogudaktighet. 008:008 Rättfärdiga äro alla min muns ord; i dem finnes intet falskt eller vrångt. 008:009 De äro alla sanna för den förståndige och rätta för dem som hava funnit kunskap.