026:014 Dörren vänder sig på sitt gångjärn, och den late vänder sig i sin säng.
026:015 Den late sticker sin hand i fatet, men finner det mödosamt att föra den åter till munnen.
026:016 Den late tycker sig vara vis, mer än sju som giva förståndiga svar.
026:017 Lik en som griper en hund i öronen är den som förivrar sig vid andras kiv, där han går fram.
026:018 Lik en rasande, som slungar ut brandpilar och skjuter och dödar, 026:019 är en man som bedrager sin nästa och sedan säger: »Jag gjorde det ju på skämt.»
026:020 När veden tager slut, slocknar elden. och när örontasslaren är borta, stillas trätan.
026:021 Såsom glöd kommer av kol, och eld av ved, så upptändes kiv av en trätgirig man.
026:022 Örontasslarens ord äro såsom läckerbitar och tränga ned till hjärtats innandömen.
026:023 Såsom silverglasering på ett söndrigt lerkärl äro kärleksglödande läppar, där hjärtat är ondskefullt.
026:024 En fiende förställer sig i sitt tal, men i sitt hjärta bär han på svek. 026:025 Om han gör sin röst ljuvlig, så tro honom dock icke, ty sjufaldig styggelse är i hans hjärta.