002:001 Jag sade i mitt hjärta: »Välan, jag vill pröva huru glädje kommer dig, gör dig nu goda dagar.» Men se, också detta var fåfänglighet.
002:002 Jag måste säga om löjet: »Det är dårskap», och om glädjen: »Vad gagnar den till?»
002:003 I mitt hjärta begrundade jag huru jag skulle pläga min kropp med vin—allt under det att mitt hjärta ägnade sig åt vishet—och huru jag skulle hålla fast vid dårskap, till dess jag finge se vad som vore bäst för människors barn att göra under himmelen, de dagar de leva.
002:004 Jag företog mig stora arbeten, jag byggde hus åt mig, jag planterade vingårdar åt mig. 002:005 Jag anlade åt mig lustgårdar och parker och planterade i dem alla slags fruktträd. 002:006 Jag anlade vattendammar åt mig för att ur dem vattna den skog av träd, som växte upp. 002:007 Jag köpte trälar och trälinnor, och hemfödda tjänare fostrades åt mig; jag fick ock boskap, fäkreatur och får, i större myckenhet än någon som före mig hade varit i Jerusalem. 002:008 Jag samlade mig jämväl silver och guld och allt vad konungar och länder kunna äga; jag skaffade mig sångare och sångerskor och vad som är människors lust: en hustru, ja, många.
002:009 Så blev jag stor, allt mer och mer, större än någon som före mig hade varit i Jerusalem; och under detta bevarade jag ändå min vishet. 002:010 Intet som mina ögon begärde undanhöll jag dem, och ingen glädje nekade jag mitt hjärta. Ty mitt hjärta fann glädje i all min möda, och detta var min behållna del av all min möda.
002:011 Men när jag så vände mig till att betrakta alla de verk som mina händer hade gjort, och den möda som jag hade nedlagt på dem, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. Ja, under solen finnes intet som kan räknas för vinning.
002:012 När jag alltså vände mig till att jämföra vishet med oförnuft och dårskap—ty vad kunna de människor göra, som komma efter konungen, annat än detsamma som man redan förut har gjort?— 002:013 då insåg jag att visheten väl har samma företräde framför dårskapen, som ljuset har framför mörkret:
002:014 Den vise har ögon i sitt huvud, men dåren vandrar i mörker.
Dock märkte jag att det går den ene som den andre. 002:015 Då sade jag i mitt hjärta: »Såsom det går dåren, så skall det ock gå mig; vad gagn har då därav att jag är förmer i vishet?» Och jag sade i mitt hjärta att också detta var fåfänglighet. 002:016 Ty den vises minne varar icke evinnerligen, lika litet som dårens; i kommande dagar skall ju alltsammans redan vara förgätet. Och måste icke den vise dö såväl som dåren?
002:017 Och jag blev led vid livet, ty illa behagade mig vad som händer under solen, eftersom allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind. 002:018 Ja, jag blev led vid all den möda som jag hade gjort mig under solen, eftersom jag åt någon annan som skall komma efter mig måste lämna vad jag har gjort. 002:019 Och vem vet om denne skall vara en vis man eller en dåre? Men ändå skall han få råda över allt det varpå jag har nedlagt min möda och min vishet under solen. Också detta är fåfänglighet.