002:020 Så begynte jag då att åter förtvivla i mitt hjärta över all den möda som jag hade gjort mig under solen. 002:021 Ty om en människa med vishet och insikt och skicklighet har utstått sin möda, så måste hon dock lämna sin del åt en annan som icke har haft någon möda därmed. Också detta är fåfänglighet och ett stort elände.
002:022 Ja, vad gagn har människan av all möda och hjärteoro som hon gör sig under solen? 002:023 Alla hennes dagar äro ju fulla av plåga, och det besvär hon har är fullt av grämelse; icke ens om natten får hennes hjärta någon ro. Också detta är fåfänglighet.
002:024 Det är icke en lycka som beror av människan själv, att hon kan äta och dricka och göra sig goda dagar under sin möda. Jag insåg att också detta kommer från Guds hand, hans som har sagt: 002:025 »Vem kan äta, och vem kan njuta, mig förutan?» 002:026 Ty åt den människa som täckes honom giver han vishet och insikt och glädje; men åt syndaren giver han besväret att samla in och lägga tillhopa, för att det sedan må tillfalla någon som täckes Gud. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.
003:001 Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund. 003:002 Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid. 003:003 Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid. 003:004 Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid. 003:005 Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid. 003:006 Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid. 003:007 Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid. 003:008 Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid.
003:009 Vad förmån av sin möda har då den som arbetar?
003:010 Jag såg vilket besvär Gud har givit människors barn till att plåga sig med.
003:011 Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har ock lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk som Gud har gjort.
003:012 Jag insåg att intet är bättre för dem, än att de äro glada och göra sig goda dagar, så länge de leva. 003:013 Men om någon kan äta och dricka och njuta vad gott är under all sin möda, så är också detta en Guds gåva.
003:014 Jag insåg att allt vad Gud gör skall förbliva evinnerligen; man kan icke lägga något därtill, ej heller taga något därifrån. Och Gud har så gjort, för att man skall frukta honom. 003:015 Vad som är, det var redan förut, och vad som kommer att ske, det skedde ock redan förut; Gud söker blott fram det förgångna.
003:016 Ytterligare såg jag under solen att på domarsätet rådde orättfärdighet, och på rättfärdighetens säte orättfärdighet. 003:017 Då sade jag i mitt hjärta: Både den rättfärdige och den orättfärdige skall Gud döma; ty vart företag och allt vad man gör har sin tid hos honom. 003:018 Jag sade i mitt hjärta: För människornas skull sker detta, på det att Gud må pröva dem, och på det att de själva må inse att de äro såsom fänad. 003:019 Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet. 003:020 Alla går de till samma mål; alla have de kommit av stoft, och alla skola de åter varda stoft. 003:021 Vem kan veta om människornas ande att den stiger uppåt, och om fänadens ande att den far ned under jorden?