021:013 Utsaga över Arabien.
Tagen natthärbärge i Arabiens vildmark, I karavaner från Dedan. 021:014 Må man komma emot de törstande och giva dem vatten. Ja, inbyggarna i Temas land gå de flyktande till mötes med bröd. 021:015 Ty de fly undan svärd, undan draget svärd, och undan spänd båge och undan krigets tunga.
021:016 Ty så har Herren sagt till mig: Om ett år, såsom dagakarlen räknar året, skall all Kedars härlighet vara förgången, 021:017 och föga skall då vara kvar av Kedars hjältars bågar, så många de äro. Ty så har HERREN, Israels Gud, talat.
022:001 Utsaga om Synernas dal.
Vad är då på färde, eftersom allt ditt folk stiger upp på taken? 022:002 Du larmuppfyllda, du bullrande stad, du glada stad! Dina slagna hava icke blivit slagna med svärd, ej dödats i strid. 022:003 Alla dina furstar hava samfällt flytt undan, utan bågskott blevo de fångar. Ja, så många som påträffades hos dig blevo allasammans fångar, huru långt bort de än flydde. 022:004 Därför säger jag: Vänden blicken ifrån mig, jag måste gråta bitterligen; trugen icke på mig tröst för att dottern mitt folk har blivit förstörd. 022:005 Ty en dag med förvirring, nedtrampning och bestörtning kommer från Herren, HERREN Sebaot, i Synernas dal, med nedbrutna murar och med rop upp mot berget.
022:006 Elam hade fattat kogret, vagnskämpar och ryttare följde honom; Kir hade blottat skölden. 022:007 Dina skönaste dalar voro fyllda med vagnar, och ryttarna hade fattat stånd vid porten.
022:008 Juda blev blottat och låg utan skydd. Då skådade du bort efter vapnen i Skogshuset. 022:009 Och I sågen att Davids stad hade många rämnor, och I samladen upp vattnet i Nedre dammen. 022:010 Husen i Jerusalem räknaden I, och I bröten ned husen för att befästa muren. 022:011 Och mellan de båda murarna gjorden I en behållare för vattnet från Gamla dammen. Men I skådaden icke upp till honom som hade verkat detta; till honom som för länge sedan hade bestämt det sågen I icke. 022:012 Herren, HERREN Sebaot kallade eder på den dagen till gråt och klagan, till att raka edra huvuden och hölja eder i sorgdräkt. 022:013 Men i stället hängåven I eder åt fröjd och glädje; I dödaden oxar och slaktaden får, I åten kött och drucken vin, I saden: »Låtom oss äta och dricka, ty i morgon måste vi dö.» 022:014 Därför ljuder från HERREN Sebaot denna uppenbarelse i mina öron: Sannerligen, denna eder missgärning skall icke bliva försonad, så länge I leven, säger Herren, HERREN Sebaot.
022:015 Så sade Herren, HERREN Sebaot: Gå bort till honom där, förvaltaren, överhovmästaren Sebna, och säg till honom: 022:016 Vad gör du här, och vem tänker du lägga här, eftersom du här hugger ut en grav åt dig? Du som hugger ut din grav så högt uppe, du som i klippan urholkar en boning åt dig, 022:017 du må veta att HERREN skall slunga dig långt bort, en sådan man som du är. Han skall rulla dig tillhopa till en klump, 022:018 han skall hopnysta dig såsom ett nystan, och kasta dig såsom en boll bort till ett land som har utrymme nog för dig; där skall du dö, och dit skola dina härliga vagnar komma, du skamfläck för din herres hus.
022:019 Ja, jag skall stöta dig bort ifrån din plats, och från din tjänst skall du bliva avsatt. 022:020 Och på den dagen skall jag kalla på min tjänare Eljakim, Hilkias son; 022:021 honom skall jag ikläda din livklädnad, och med ditt bälte skall jag omgjorda honom, och skall lägga ditt välde i hans hand, så att han bliver en fader för Jerusalems invånare och för Juda hus. 022:022 Och jag skall giva honom Davids hus' nyckel att bära; när han upplåter, skall ingen tillsluta, och när han tillsluter, skall ingen upplåta. 022:023 Och jag skall slå in honom till en stadig spik i en fast vägg, och han skall bliva ett äresäte för sin faders hus. 022:024 Men om då hans faders hus, så tungt det är, hänger sig på honom, med ättlingar och avkomlingar—alla slags småkärl av vad slag som helst, skålar eller allahanda krukor— 022:025 då, på den dagen, säger HERREN Sebaot, skall spiken, som var inslagen i den fasta väggen lossna; den skall gå sönder och falla ned, och bördan som hängde därpå, skall krossas. Ty så har HERREN talat.
023:001 Utsaga om Tyrus.