Jämren eder, I Tarsis-skepp! Ty det är ödelagt, utan hus och utan gäster; från kittéernas land når dem budskapet härom. 023:002 Sitten stumma, I kustlandets invånare!

Köpmän från Sidon, sjöfarande män, uppfyllde dig; 023:003 av Sihors säd och Nilflodens skördar skaffade du dig vinning, i det du for över stora vatten och drev handel därmed bland folken. 023:004 Men stå där nu med skam, du Sidon; ty så säger havet, havets fäste: »Så är jag då utan avkomma och har icke fött några barn, icke uppfött ynglingar, icke fostrat jungfrur.» 023:005 När man får höra detta i Egypten, då bävar man vid ryktet om Tyrus.

023:006 Dragen bort till Tarsis och jämren eder, I kustlandets invånare. 023:007 Är detta eder glada stad, hon den urgamla, som av sina fötter bars till fjärran land, för att gästa där? 023:008 Vem beslöt detta över Tyrus, henne som delade ut kronor, vilkens köpmän voro furstar, vilkens krämare voro stormän på jorden? 023:009 HERREN Sebaot var den som beslöt det, för att slå ned all den stolta härligheten och ödmjuka alla stormän på jorden.

023:010 Bred nu ut dig över ditt land såsom Nilfloden, du dotter Tarsis; du bär ingen boja mer.

023:011 Han räckte ut sin hand över havet, han kom konungariken att darra; HERREN bjöd om Kanaans fästen att de skulle ödeläggas. 023:012 Han sade: »Du skall ej allt framgent få leva i fröjd, du kränkta jungfru, du dotter Sidon. Stå upp och drag bort till kittéernas land; dock, ej heller där får du ro. 023:013 Se, kaldéernas land, folket som förr ej var till, de vilkas land Assyrien gjorde till boning åt öknens djur, de resa där sina belägringstorn och omstörta stadens platser och göra den till en grushög. 023:014 Jämren eder, I Tarsis-skepp, ty edert fäste är förstört.»

023:015 På den tiden skall Tyrus ligga förgätet i sjuttio år, såsom rådde där alltjämt en och samma konung; men efter sjuttio år skall det gå med Tyrus, såsom det heter i visan om skökan:

023:016 »Tag din harpa och gå omkring i staden, du förgätna sköka; spela vackert och sjung flitigt, så att man kommer ihåg dig.»

023:017 Ty efter sjuttio år skall HERREN se till Tyrus, och det skall åter få begynna att taga emot skökolön och bedriva otukt med jordens alla konungariken i den vida världen. 023:018 Men hennes handelsförvärv och vad hon får såsom skökolön skall vara helgat åt HERREN; det skall icke läggas upp och icke gömmas, utan de som bo inför HERRENS ansikte skola av hennes handelsförvärv hava mat till fyllest och präktiga kläder.

024:001 Se, HERREN ödelägger jorden och föröder den; han omvälver, vad därpå är, och förströr dess inbyggare. 024:002 Och det går prästen såsom folket, husbonden såsom tjänaren, husfrun såsom tjänarinnan, säljaren såsom köparen, låntagaren såsom långivaren, gäldenären såsom borgenären. 024:003 Jorden bliver i grund ödelagd och i grund utplundrad; ty HERREN har talat detta ord. 024:004 Jorden sörjer och tvinar bort, jordkretsen försmäktar och tvinar bort, vad högt är bland jordens folk försmäktar. 024:005 Ty jorden har blivit ohelgad under sina inbyggare; de hava överträtt lagarna, de hava förvandlat rätten, brutit det eviga förbundet. 024:006 Därför uppfräter förbannelse jorden, och de som bo där måste lida, vad de hava förskyllt; därför förtäras jordens inbyggare av hetta, så att ej många människor finnas kvar. 024:007 Vinmusten sörjer, vinträdet försmäktar; de som voro så hjärteglada sucka nu alla. 024:008 Det är förbi med fröjden vid pukornas ljud, de gladas larm ha tystnat; det är förbi med fröjden vid harpans klang. 024:009 Vin dricker man icke mer under sång, rusdrycken kännes bitter för dem som dricka den. 024:010 Nedbruten ligger den öde staden; vart hus är stängt, så att ingen kommer därin. 024:011 Därute höres klagorop över vinet; all glädje är såsom en nedgången sol, all jordens fröjd har flyktat. 024:012 Ödeläggelse allenast är kvar i staden, och porten är slagen i spillror.

024:013 Ty det måste så gå på jorden bland folken, såsom det går, när man slår ned oliver, såsom när man gör en efterskörd, sedan vinbärgningen är slut. 024:014 Dessa häva då upp sin röst och jubla; fröjderop över HERRENS höghet ljuda borta i väster: 024:015 »Ären därför HERREN i österns bygder, även i havsländerna HERRENS, Israels Guds, namn.» 024:016 Från jordens ända höra vi lovsånger: »En härlig lott får den rättfärdige!» Men jag säger: Jag arme, jag arme, ve mig! Härjare härja, ja härjande fara härjare fram. 024:017 Faror, fallgropar och fällor vänta eder, I jordens inbyggare. 024:018 Och om någon flyr undan farlighetsropen, så störtar han i fallgropen, och om han kommer upp ur fallgropen, så fångas han i fällan. Ty fönstren i höjden äro öppnade, och jordens grundvalar bäva. 024:019 Jorden brister, ja, den brister; jorden rämnar, ja, den rämnar; jorden vacklar, ja, den vacklar; 024:020 jorden raglar, ja, den raglar såsom en drucken; den gungar såsom vaktskjulet i trädets topp. Dess överträdelse vilar tung på den, och den faller och kan icke mer stå upp.