014:003 Herodes hade nämligen låtit gripa Johannes och binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias', sin broder Filippus' hustrus, skull. 014:004 Ty Johannes hade sagt till honom: »Det är icke lovligt för dig att hava henne.» 014:005 Och han hade velat döda honom, men han fruktade för folket, eftersom de höllo honom för en profet. 014:006 Men så kom Herodes' födelsedag. Då dansade Herodias' dotter inför dem; och hon behagade Herodes så mycket, 014:007 att han med en ed lovade att giva henne vad helst hon begärde. 014:008 Hon sade då, såsom hennes moder ingav henne: »Giv mig här på ett fat Johannes döparens huvud.» 014:009 Då blev konungen bekymrad, men för edens och för bordsgästernas skull bjöd han att man skulle giva henne det, 014:010 och sände åstad och lät halshugga Johannes i fängelset. 014:011 Och hans huvud blev framburet på ett fat och givet åt flickan; och hon bar det till sin moder. 014:012 Men hans lärjungar kommo och togo hans döda kropp och begrovo honom. Sedan gingo de och omtalade det för Jesus.
014:013 Då Jesus hörde detta, for han i en båt därifrån bort till en öde trakt, där de kunde vara allena. Men när folket fick höra härom, kommo de landvägen efter honom från städerna. 014:014 Och då han steg i land, fick han se att där var mycket folk; och han ömkade sig över dem och botade deras sjuka.
014:015 Men när det led mot aftonen, trädde hans lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och tiden är redan framskriden. Låt folket skiljas åt, så att de kunna gå bort i byarna och köpa sig mat.» 014:016 Men Jesus sade till dem: »De behöva icke gå bort; given I dem att äta.» 014:017 De svarade honom: »Vi hava här icke mer än fem bröd och två fiskar.» 014:018 Då sade han: »Bären dem hit till mig.» 014:019 Därefter tillsade han folket att lägga sig ned i gräset. Och han tog de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav dem åt lärjungarna, och lärjungarna gåvo åt folket.
014:020 Och de åto alla och blevo mätta Sedan samlade man upp de överblivna styckena, tolv korgar fulla. 014:021 Men de som hade ätit voro vid pass fem tusen män, förutom kvinnor och barn.
014:022 Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara över till andra stranden, medan han tillsåg att folket skildes åt. 014:023 Och sedan detta hade skett, gick han upp på berget för att vara allena och bedja. När det så hade blivit afton, var han där ensam. 014:024 Båten var då redan många stadier från land och hårt ansatt av vågorna, ty vinden låg emot. 014:025 Men under fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående fram över sjön. 014:026 När då lärjungarna fingo se honom gå på sjön, blevo de förfärade och sade: »Det är en vålnad», och ropade av förskräckelse. 014:027 Men Jesus begynte strax tala till dem och sade: »Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta.» 014:028 Då svarade Petrus honom och sade: »Herre, är det du, så bjud mig att komma till dig på vattnet.» 014:029 Han sade: »Kom.» Då steg Petrus ut ur båten och begynte gå på vattnet och kom till Jesus. 014:030 Men när han såg huru stark vinden var, blev han förskräckt; och då han nu begynte sjunka, ropade han och sade: »Herre, hjälp mig.» 014:031 Och strax räckte Jesus ut handen och fattade i honom och sade till honom: »Du klentrogne, varför tvivlade du?» 014:032 När de sedan hade kommit upp i båten, lade sig vinden. 014:033 Men de som voro i båten föllo ned för honom och sade: »Förvisso är du Guds Son.»
014:034 När de hade farit över, kommo de till Gennesarets land. 014:035 Då nu folket där på orten kände igen honom, sände de ut bud i hela trakten däromkring, och man förde till honom alla som voro sjuka. 014:036 Och de bådo honom att allenast få röra vid hörntofsen på hans mantel; och alla som rörde vid den blevo hulpna.
015:001 Härefter kommo fariséer och skriftlärde från Jerusalem till Jesus och sade: 015:002 »Varför överträda dina lärjungar de äldstes stadgar? De två ju icke sina händer, när de skola äta.» 015:003 Men han svarade och sade till dem: »Varför överträden I själva Guds bud, för edra stadgars skull? 015:004 Gud har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och: 'Den som smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.' 015:005 Men I sägen, att om någon säger till sin fader eller sin moder: 'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i stället såsom offergåva', då behöver han alls icke hedra sin fader eller sin moder. 015:006 I haven så gjort Guds budord om intet, för edra stadgars skull. 015:007 I skrymtare, rätt profeterade Esaias om eder, när han sade:
015:008 'Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig; 015:009 och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud.'»
015:010 Och han kallade folket till sig och sade till dem: »Hören och förstån. 015:011 Icke vad som går in i munnen orenar människan, men vad som går ut ifrån munnen, det orenar människan.» 015:012 Då trädde hans lärjungar fram och sade till honom: »Vet du, att när fariséerna hörde det du nu sade, var det för dem en stötesten?» 015:013 Men han svarade och sade: »Var planta som min himmelske Fader icke har planterat skall ryckas upp med rötterna. 015:014 Frågen icke efter dem. De äro blinda ledare; och om en blind leder en blind, så falla de båda i gropen.»
015:015 Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Uttyd för oss detta bildliga tal.» 015:016 Han sade: »Ären då också I ännu utan förstånd? 015:017 Insen I icke att allt som går in i munnen, det går ned i buken och har sin naturliga utgång? 015:018 Men vad som går ut ifrån munnen, det kommer från hjärtat, och det är detta som orenar människan. 015:019 Ty från hjärtat komma onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, tjuveri, falskt vittnesbörd, hädelse. 015:020 Det är detta som orenar människan; men att äta med otvagna händer, det orenar icke människan.»