022:002 »Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt sin son. 022:003 Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som voro bjudna; men de ville icke komma. 022:004 Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till dem som voro bjudna: 'Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till bröllopet.' 022:005 Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt jordagods, den andre till sin köpenskap. 022:006 Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte dem. 022:007 Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde dråparna och brände upp deras stad. 022:008 Därefter sade han till sina tjänare: 'Bröllopet är tillrett, men de som voro bjudna voro icke värdiga. 022:009 Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som I träffen på.' 022:010 Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full av bordsgäster. 022:011 Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där se en man som icke var klädd i bröllopskläder. 022:012 Då sade han till honom: 'Min vän, huru har du kommit hitin, då du icke bär bröllopskläder?' Och han kunde intet svara. 022:013 Då sade konungen till tjänarna: 'Gripen honom vid händer och fötter, och kasten honom ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan. 022:014 Ty många äro kallade, men få utvalda.»
022:015 Därefter gingo fariséerna bort och fattade det beslutet att de skulle söka snärja honom genom något hans ord. 022:016 Och de sände till honom sina lärjungar, tillika med herodianerna, och läto dem säga: »Mästare, vi veta att du är sannfärdig och lär om Guds väg vad sant är, utan att fråga efter någon; ty du ser icke till personen. 022:017 Så säg oss då: Vad synes dig? Är det lovligt att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?» 022:018 Men Jesus märkte deras ondska och sade: »Varför söken I att snärja mig, I skrymtare? 022:019 Låten mig se skattepenningen.» Då lämnade de fram till honom en penning. 022:020 Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?» 022:021 De svarade: »Kejsarens.» Då sade han till dem: »Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.» 022:022 När de hörde detta, förundrade de sig. Och de lämnade honom och gingo sin väg.
022:023 Samma dag trädde några sadducéer fram till honom och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse; de frågade honom 022:024 och sade: »Mästare, Moses har sagt: 'Om någon dör barnlös, så skall hans broder i hans ställe äkta hans hustru och skaffa avkomma åt sin broder.' 022:025 Nu voro hos oss sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog, och eftersom han icke hade någon avkomma, lämnade han sin hustru efter sig åt sin broder. 022:026 Sammalunda ock den andre och den tredje, allt intill den sjunde. 022:027 Sist av alla dog hustrun. 022:028 Vilken av de sju skall då vid uppståndelsen få henne till hustru? De hade ju alla äktat henne.» 022:029 Jesus svarade och sade till dem: »I faren vilse, ty I förstån icke skrifterna, ej heller Guds kraft. 022:030 Vid uppståndelsen taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen. 022:031 Men vad nu angår de dödas uppståndelse, haven I icke läst vad eder är sagt av Gud: 022:032 'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'? Han är en Gud icke för döda, utan för levande.» 022:033 När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning.
022:034 Men när fariséerna fingo höra att han hade stoppat munnen till på sadducéerna, samlade de sig tillhopa; 022:035 och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade: 022:036 »Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?» 022:037 Då svarade han honom: »'Du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.' 022:038 Detta är det yppersta och förnämsta budet. 022:039 Därnäst kommer ett som är detta likt: 'Du skall älska din nästa såsom dig själv.' 022:040 På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.»
022:041 Men då nu fariséerna voro församlade, frågade Jesus dem 022:042 och sade: »Vad synes eder om Messias, vems son är han?» De svarade honom: »Davids.» 022:043 Då sade han till dem: »Huru kan då David, genom andeingivelse, kalla honom 'herre'? Han säger ju: 022:044 'Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender under dina fötter.' 022:045 Om nu David kallar honom 'herre', huru kan han då vara hans son?» 022:046 Och ingen förmådde svara honom ett ord. Ej heller dristade sig någon från den dagen att vidare ställa någon fråga till honom.
023:001 Därefter talade Jesus till folket och till sina lärjungar 023:002 och sade:
»På Moses' stol hava de skriftlärde och fariséerna satt sig. 023:003 Därför, allt vad de säga eder, det skolen I göra och hålla, men efter deras gärningar skolen I icke göra; ty de säga, men göra icke. 023:004 De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas skuldror, men själva vilja de icke röra ett finger för att flytta dem. 023:005 Och alla sina gärningar göra de för att bliva sedda av människorna. De göra sina böneremsor breda och hörntofsarna på sina mantlar stora. 023:006 De vilja gärna hava de främsta platserna vid gästabuden och sitta främst i synagogorna 023:007 och vilja gärna bliva hälsade på torgen och av människorna kallas 'rabbi'. 023:008 Men I skolen icke låta kalla eder 'rabbi', ty en är eder Mästare, och I ären alla bröder. 023:009 Ej heller skolen I kalla någon på jorden eder 'fader', ty en är eder Fader, han som är i himmelen. 023:010 Ej heller skolen I låta kalla eder 'läromästare', ty en är eder läromästare, Kristus. 023:011 Den som är störst bland eder, han vare de andras tjänare. 023:012 Men den som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.
023:013 Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som tillsluten himmelriket för människorna! Själva kommen I icke ditin, och dem som vilja komma dit tillstädjen I icke att komma in. 023:014
023:015 Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som faren omkring över vatten och land för att göra en proselyt, och när någon har blivit det, gören I honom till ett Gehennas barn, dubbelt värre än I själva ären!
023:016 Ve eder, I blinde ledare, som sägen: 'Om någon svär vid templet, så betyder det intet; men om någon svär vid guldet i templet, då är han bunden av sin ed'! 023:017 I dåraktige och blinde, vilket är då förmer, guldet eller templet, som har helgat guldet? 023:018 Så ock: 'Om någon svär vid altaret, så betyder det intet; men om någon svär vid offergåvan som ligger därpå, då är han bunden av sin ed.' 023:019 I blinde, vilket är då förmer, offergåvan eller altaret, som helgar offergåvan? 023:020 Den som svär vid altaret, han svär alltså både vid detta och vid allt som ligger därpå. 023:021 Och den som svär vid templet, han svär både vid detta och vid honom som bor däri. 023:022 Och den som svär vid himmelen, han svär både vid Guds tron och vid honom som sitter därpå.