024:037 Ty såsom det skedde på Noas tid, så skall det ske vid Människosonens tillkommelse. 024:038 Såsom människorna levde på den tiden, före floden: de åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; 024:039 och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem allasammans bort—så skall det ske vid Människosonens tillkommelse. 024:040 Då skola två män vara tillsammans ute på marken; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar. 024:041 Två kvinnor skola mala på samma kvarn; en skall bliva upptagen, och en skall lämnas kvar. 024:042 Vaken fördenskull; ty I veten icke vilken dag vår Herre kommer. 024:043 Men det förstån I väl, att om husbonden visste under vilken nattväkt tjuven skulle komma, så vakade han och tillstadde icke att någon bröt sig in i hans hus. 024:044 Varen därför ock I redo; ty i en stund då I icke vänten det skall Människosonen komma.
024:045 Finnes nu någon trogen och förståndig tjänare, som av sin herre har blivit satt över hans husfolk för att giva dem mat i rätt tid— 024:046 salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner honom göra så. 024:047 Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över allt vad han äger. 024:048 Men om så är, att tjänaren är en ond man, som säger i sitt hjärta: 'Min herre kommer icke så snart', 024:049 och han begynner slå sina medtjänare och äter och dricker med dem som äro druckna, 024:050 då skall den tjänarens herre komma på en dag då han icke väntar det, och i en stund då han icke tänker sig det, 024:051 och han skall låta hugga honom i stycken och låta honom få sin del med skrymtare. Där skall vara gråt och tandagnisslan.»
025:001 »Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur togo sina lampor och gingo ut för att möta brudgummen. 025:002 Men fem av dem voro oförståndiga, och fem voro förståndiga. 025:003 De oförståndiga togo väl sina lampor, men togo ingen olja med sig. 025:004 De förståndiga åter togo olja i sina kärl, tillika med lamporna. 025:005 Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade. 025:006 Men vid midnattstiden ljöd ett anskri: 'Se brudgummen kommer! Gån ut och möten honom.' 025:007 Då stodo alla jungfrurna upp och redde till sina lampor. 025:008 Och de oförståndiga sade till de förståndiga: 'Given oss av eder olja, ty våra lampor slockna.' 025:009 Men de förståndiga svarade och sade: 'Nej, den skulle ingalunda räcka till för både oss och eder. Gån hellre bort till dem som sälja, och köpen åt eder.' 025:010 Men när de gingo bort för att köpa, kom brudgummen, och de som voro redo gingo in med honom till bröllopet, och dörren stängdes igen. 025:011 Omsider kommo ock de andra jungfrurna och sade: 'Herre, herre, låt upp för oss.' 025:012 Men han svarade och sade: 'Sannerligen säger jag eder: Jag känner eder icke.' 025:013 Vaken fördenskull; ty I veten icke dagen, ej heller stunden.
025:014 Ty det skall ske, likasom när en man som ville fara utrikes kallade till sig sina tjänare och överlämnade åt dem sina ägodelar; 025:015 åt en gav han fem pund, åt en annan två och åt en tredje ett pund, åt var och en efter hans förmåga, och for utrikes. 025:016 Strax gick då den som hade fått de fem punden bort och förvaltade dem så, att han med dem vann andra fem pund. 025:017 Den som hade fått de två punden vann på samma sätt andra två. 025:018 Men den som hade fått ett pund gick bort och grävde en grop i jorden och gömde där sin herres penningar. 025:019 En lång tid därefter kom tjänarnas herre hem och höll räkenskap med dem. 025:020 Då trädde den fram, som hade fått de fem punden, och bar fram andra fem pund och sade: 'Herre, du överlämnade åt mig fem pund; se, andra fem pund har jag vunnit.' 025:021 Hans herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare! När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.' 025:022 Så trädde ock den fram, som hade fått de två punden, och sade: 'Herre, du överlämnade åt mig två pund; se, andra två pund har jag vunnit.' 025:023 Hans herre svarade honom: 'Rätt så, du gode och trogne tjänare! När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.' 025:024 Sedan trädde ock den fram, som hade fått ett pund, och sade: 'Herre, jag hade lärt känna dig såsom en sträng man, som vill skörda, där du icke har sått, och inbärga, där du icke har utstrött; 025:025 och av fruktan för dig gick jag bort och gömde ditt pund i jorden. Se här har du vad dig tillhör.' 025:026 Då svarade hans herre och sade till honom: 'Du onde och late tjänare, du visste att jag vill skörda, där jag icke har sått, och inbärga, där jag icke har utstrött? 025:027 Då borde du också hava satt in mina penningar i en bank, så att jag hade fått igen mitt med ränta, när jag kom hem. 025:028 Tagen därför ifrån honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden. 025:029 Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har. 025:030 Och kasten den oduglige tjänaren ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan.
025:031 Men när Människosonen kommer i sin härlighet, och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. 025:032 Och inför honom skola församlas alla folk och han skall skilja dem från varandra, såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna. 025:033 Och fåren skall han ställa på sin högra sida, och getterna på den vänstra. 025:034 Därefter skall Konungen säga till dem som stå på hans högra sida: 'Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning det rike som är tillrett åt eder från världens begynnelse. 025:035 Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta; jag var törstig, och I gåven mig att dricka; jag var husvill, och I gåven mig härbärge, 025:036 naken, och I klädden mig; jag var sjuk, och I besökten mig; jag var i fängelse, och I kommen till mig.' 025:037 Då skola de rättfärdiga svara honom och säga: 'Herre, när sågo vi dig hungrig och gåvo dig mat, eller törstig och gåvo dig att dricka? 025:038 Och när sågo vi dig husvill och gåvo dig härbärge, eller naken och klädde dig? 025:039 Och när sågo vi dig sjuk eller i fängelse och kommo till dig?' 025:040 Då skall Konungen svara och säga till dem: 'Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig.'
025:041 Därefter skall han ock säga till dem som stå på hans vänstra sida: 'Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar. 025:042 Ty jag var hungrig, och I gåven mig icke att äta; jag var törstig, och I gåven mig icke att dricka; 025:043 jag var husvill, och I gåven mig icke härbärge, naken, och I klädden mig icke, sjuk och i fängelse, och I besökten mig icke.' 025:044 Då skola också de svara och säga: 'Herre, när sågo vi dig hungrig eller törstig eller husvill eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig icke?' 025:045 Då skall han svara dem och säga: 'Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I icke haven gjort mot en av dessa minsta, det haven I ej heller gjort mot mig.' 025:046 Och dessa skola då då bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.»
026:001 När nu Jesus hade talat allt detta till slut, sade han till sina lärjungar: 026:002 »I veten att det två dagar härefter är påsk; då skall Människosonen bliva förrådd och utlämnad till att korsfästas.»
026:003 Därefter församlade sig översteprästerna och folkets äldste hos översteprästen, som hette Kaifas, i hans hus, 026:004 och rådslogo om att låta gripa Jesus med list och döda honom. 026:005 Men de sade: »Icke under högtiden, för att ej oroligheter skola uppstå bland folket.»
026:006 Men när Jesus var i Betania, i Simon den spetälskes hus, 026:007 framträdde till honom en kvinna som hade med sig en alabasterflaska med dyrbar smörjelse; denna göt hon ut över hans huvud, där han låg till bords. 026:008 Då lärjungarna sågo detta, blevo de misslynta och sade: »Varför skulle detta förspillas? 026:009 Man hade ju kunnat sälja det för mycket penningar och giva dessa åt de fattiga.» 026:010 När Jesus märkte detta, sade han till dem: »Varför oroen I kvinnan? Det är en god gärning som hon har gjort mot mig. 026:011 De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke alltid. 026:012 När hon göt ut denna smörjelse på min kropp, gjorde hon det såsom en tillredelse till min begravning. 026:013 Sannerligen säger jag eder: Varhelst i hela världen detta evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har gjort bliva omtalat, henne till åminnelse.»
026:014 Därefter gick en av de tolv, den som hette Judas Iskariot, bort till översteprästerna 026:015 och sade: »Vad viljen I giva mig för att jag skall överlämna honom åt eder?» Då vägde de upp åt honom trettio silverpenningar. 026:016 Och från den stunden sökte han efter lägligt tillfälle att förråda honom.