004:021 Och han sade till dem: »Icke tager man väl fram ett ljus, för att det skall sättas under skäppan eller under bänken; man gör det ju, för att det skall sättas på ljusstaken. 004:022 Ty intet är fördolt, utom för att det skall bliva uppenbarat; ej heller har något blivit undangömt, utom för att det skall komma i dagen. 004:023 Om någon har öron till att höra, så höre han.»
004:024 Och han sade till dem: »Akten på vad I hören. Med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder, och ännu mer skall bliva eder tilldelat. 004:025 Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.»
004:026 Och han sade: »Så är det med Guds rike, som när en man sår säd i jorden; 004:027 och han sover, och han vaknar, och nätter och dagar gå, och säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv icke huru. 004:028 Av sig själv bär jorden frukt, först strå och sedan ax, och omsider finnes fullbildat vete i axet. 004:029 När så frukten är mogen, låter han strax lien gå, ty skördetiden är då inne.»
004:030 Och han sade: »Vad skola vi likna Guds rike vid, eller med vilken liknelse skola vi framställa det? 004:031 Det är såsom ett senapskorn, som när det lägges ned i jorden, är minst av alla frön på jorden; 004:032 men sedan det är nedlagt, skjuter det upp och bliver störst bland alla kryddväxter och får så stora grenar, att himmelens fåglar kunna bygga sina nästen i dess skugga.»
004:033 I många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, efter deras förmåga att fatta det; 004:034 och utan liknelse talade han icke till dem. Men för sina lärjungar uttydde han allt, när de voro allena.
004:035 Samma dag, om aftonen, sade han till dem: »Låt oss fara över till andra stranden.» 004:036 Så läto de folket gå och togo honom med i båten, där han redan förut var; och jämväl andra båtar följde med honom. 004:037 Då kom en häftig stormvind, och vågorna slogo in i båten, så att båten redan begynte fyllas. 004:038 Men han själv låg i bakstammen och sov, lutad mot huvudgärden. Då väckte de honom och sade till honom: »Mästare, frågar du icke efter att vi förgås?» 004:039 När han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön: »Tig, var stilla.» Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt. 004:040 Därefter sade han till dem: »Varför rädens I? Haven I ännu ingen tro?» 004:041 Och de hade blivit mycket häpna och sade till varandra: »Vem är då denne, eftersom både vinden och sjön äro honom lydiga?»
005:001 Så kommo de över till gerasenernas land, på andra sidan sjön. 005:002 Och strax då han hade stigit ur båten, kom en man, som var besatt av en oren ande, emot honom från gravarna där; 005:003 han hade nämligen sitt tillhåll bland gravarna. Och icke ens med kedjor kunde man numera fängsla honom; 005:004 ty väl hade han många gånger blivit fängslad med fotbojor och kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder fotbojorna, och ingen kunde få makt med honom. 005:005 Och han vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och på bergen och skriade och sargade sig själv med stenar. 005:006 När denne nu fick se Jesus på avstånd, skyndade han fram och föll ned för honom 005:007 och ropade med hög röst och sade: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes, Son? Jag besvär dig vid Gud, plåga mig icke.» 005:008 Jesus skulle nämligen just säga till honom: »Far ut ur mannen, du orena ande.» 005:009 Då frågade han honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade honom: »Legion är mitt namn, ty vi äro många.» 005:010 Och han bad honom enträget att icke driva dem bort ifrån den trakten. 005:011 Nu gick där vid berget en stor svinhjord i bet. 005:012 Och de bådo honom och sade: »Sänd oss åstad in i svinen; låt oss få fara in i dem.» 005:013 Och han tillstadde dem det. Då gåvo sig de orena andarna åstad och foro in i svinen. Och hjorden, vid pass två tusen svin, störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade i sjön. 005:014 Men de som vaktade dem flydde och berättade härom i staden och på landsbygden; och folket gick åstad för att se vad det var som hade skett. 005:015 När de då kommo till Jesus, fingo de se den som hade varit besatt, mannen som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och vid sina sinnen; och de betogos av häpnad. 005:016 Och de som hade åsett händelsen förtäljde för dem vad som hade vederfarits den besatte, och vad som hade skett med svinen. 005:017 Då begynte folket bedja honom att han skulle gå bort ifrån deras område. 005:018 När han sedan steg i båten, bad honom mannen som hade varit besatt, att han skulle få följa honom. 005:019 Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: »Gå hem till de dina, och berätta för dem huru stora ting Herren har gjort med dig, och huru han har förbarmat sig över dig.» 005:020 Då gick han åstad och begynte förkunna i Dekapolis huru stora ting Jesus hade gjort med honom; och alla förundrade sig.
005:021 Och när Jesus hade farit över i båten, tillbaka till andra stranden, församlade sig mycket folk omkring honom, där han stod vid sjön. 005:022 Då kom en synagogföreståndare, vid namn Jairus, dit; och när denne fick se honom, föll han ned för hans fötter 005:023 och bad honom enträget och sade: »Min dotter ligger på sitt yttersta. Kom och lägg händerna på henne, så att hon bliver hulpen och får leva.» 005:024 Då gick han med mannen; och honom följde mycket folk, som trängde sig inpå honom.
005:025 Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år, 005:026 och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något gagn; snarare hade det blivit värre med henne. 005:027 Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom, och rörde vid hans mantel. 005:028 Ty hon tänkte: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så bliver jag hulpen.» 005:029 Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga. 005:030 Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?» 005:031 Hans lärjungar sade till honom: »Du ser huru folket tränger på, och ändå frågar du: 'Vem rörde vid mig?'» 005:032 Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta. 005:033 Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och sade honom hela sanningen. 005:034 Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid, och var botad från din plåga.»
005:035 Medan han ännu talade, kommo några från synagogföreståndarens hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak.» 005:036 Men när Jesus märkte vad som talades, sade han till synagogföreståndaren: »Frukta icke, tro allenast.» 005:037 Och han tillstadde ingen att följa med, utom Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder. 005:038 Så kommo de till synagogföreståndarens hus, och han fick där se en hop människor som höjde klagolåt och gräto och jämrade sig högt. 005:039 Och han gick in och sade till dem: »Varför klagen I och gråten? Flickan är icke död, hon sover.» 005:040 Då hånlogo de åt honom. Men han visade ut dem allasammans; och han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som hade fått följa med honom, och gick in dit där flickan låg. 005:041 Och han tog flickan vid handen och sade till henne: »Talita, kum» (det betyder: »Flicka, jag säger dig, stå upp»). 005:042 Och strax stod flickan upp och begynte gå omkring (hon var nämligen tolv år gammal); och de blevo strax uppfyllda av stor häpnad. 005:043 Men han förbjöd dem strängeligen att låta någon få veta vad som hade skett. Därefter tillsade han att man skulle giva henne något att äta.