023:026 När de sedan förde bort honom, fingo de fatt en man, Simon från Cyrene, som kom utifrån marken; på honom lade de korset, för att han skulle bära det efter Jesus.
023:027 Men en stor hop folk följde med honom, bland dem också kvinnor som jämrade sig och gräto över honom. 023:028 Då vände Jesus sig om till dem och sade: »I Jerusalems döttrar, gråten icke över mig, utan gråten över eder själva och över edra barn. 023:029 Ty se, den tid skall komma, då man skall säga: 'Saliga äro de ofruktsamma, de moderliv som icke hava fött barn, och de bröst som icke hava givit di.' 023:030 Då skall man begynna säga till: bergen: 'Fallen över oss', och till höjderna: 'Skylen oss.' 023:031 Ty om han gör så med det friska trädet, vad skall icke då ske med det torra!»
023:032 Jämväl två andra, två ogärningsmän, fördes ut för att avlivas tillika med honom. 023:033 Och när de hade kommit till den plats som kallades »Huvudskallen» korsfäste de honom där, så ock ogärningsmännen, den ene på högra sidan och den andre på vänstra. 023:034 Men Jesus sade. »Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra. Och de delade hans kläder mellan sig och kastade lott om dem.— 023:035 Men folket stod och såg därpå. Och jämväl rådsherrarna drevo gäck med honom och sade: »Andra har han hjälpt; nu må han hjälpa sig själv, om han är Guds Smorde, den utvalde.» 023:036 Också krigsmännen gingo fram och begabbade honom och räckte honom ättikvin 023:037 och sade: »Är du judarnas konung, så hjälp dig själv.» 023:038 Men över honom hade man ock satt upp en överskrift: »Denne är judarnas konung.»
023:039 Och en av de ogärningsmän som voro där upphängda smädade honom och sade: »Du är ju Messias; hjälp då dig själv och oss.» 023:040 Då tillrättavisade honom den andre och svarade och sade: »Fruktar icke heller du Gud, du som är under samma dom? 023:041 Oss vederfares detta med all rätt, ty vi lida vad våra gärningar äro värda, men denne man har intet ont gjort.» 023:042 Sedan sade han: »Jesus, tänk på mig, när du kommer i ditt rike.» 023:043 Han svarade honom: »Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.»
023:044 Det var nu omkring sjätte timmen; då kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen, 023:045 i det att solen miste sitt sken. Och förlåten i templet rämnade mitt itu. 023:046 Och Jesus ropade med hög röst och sade: »Fader, i dina händer befaller jag min ande.» Och när han hade sagt detta, gav han upp andan. 023:047 Men när hövitsmannen såg vad som skedde, prisade han Gud och sade: »Så var då denne verkligen en rättfärdig man!» 023:048 Och när allt folket, de som hade kommit tillsammans för att se härpå, sågo vad som skedde, slogo de sig för bröstet och vände hem igen. 023:049 Men alla hans vänner stodo på avstånd och sågo detta, bland dem också några kvinnor, de som hade följt med honom från Galileen.
023:050 Nu var där en rådsherre, vi namn Josef, en god och rättfärdig man, 023:051 som icke hade samtyckt till deras rådslag och gärning. Han var från Arimatea, en stad i Judeen; och han väntade på Guds rike. 023:052 Denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp. 023:053 Och han tog ned den och svepte den i en linneduk. Sedan lade han den i en grav som var uthuggen i klippan, och där ännu ingen hade varit lagd. 023:054 Det var då tillredelsedag, och sabbatsdagen begynte ingå. 023:055 Och de kvinnor, som med honom hade kommit från Galileen, följde efter och sågo graven och sågo huru hans kropp lades ned däri. 023:056 Sedan vände de hem igen och redde till välluktande kryddor och smörjelse; men på sabbaten voro de stilla, efter lagens bud.
024:001 Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de hade tillrett. 024:002 Och de funno stenen vara bortvältrad från graven. 024:003 Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp. 024:004 När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo två man framför dem i skinande kläder. 024:005 Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot jorden. Då sade mannen till dem »Varför söken I den levande bland de döda? 024:006 Han är icke har, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade: 024:007 'Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå igen.'» 024:008 Då kommo de ihåg hans ord. 024:009 Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de elva och för alla de andra.— 024:010 Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem och sade detsamma till apostlarna. 024:011 Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem icke. 024:012 Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett. 024:013 Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem. 024:014 Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett. 024:015 Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus själv och gick med dem. 024:016 Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom. 024:017 Och han sade till dem: »Vad är det I talen om med varandra, medan I gån här?» Då stannade de och sågo bedrövade ut. 024:018 Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: »Du är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad där har skett i dessa dagar?» 024:019 Han frågade dem: »Vad då?» De svarade honom: »Det som har skett med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar och ord inför Gud och allt folket: 024:020 huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom. 024:021 Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen sedan detta skedde. 024:022 Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven 024:023 och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han levde. 024:024 Och när några av dem som voro med oss gingo bort till graven, funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv sågo de icke.»
024:025 Då sade han till dem: »O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat! 024:026 Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin härlighet?» 024:027 Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom. 024:028 När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som om han ville gå vidare. 024:029 Men de nödgade honom och sade: »Bliv kvar hos oss, ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.» Då gick han ditin och stannade kvar hos dem. 024:030 Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och välsignade och bröt det och räckte åt dem. 024:031 Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då försvann han ur deras åsyn.
024:032 Och de sade till varandra: »Voro icke våra hjärtan brinnande i oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för oss?» 024:033 Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra som hade slutit sig till dem. 024:034 Och dessa sade: »Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon.» 024:035 Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet.
024:036 Medan de nu talade härom, stod han själv mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med eder. 024:037 Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde att det var en ande de sågo. 024:038 Men han sade till dem: »Varför ären I så förskräckta, och varför uppstiga tvivel i edra hjärtan? 024:039 Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och ben, såsom I sen mig hava.» 024:040 Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter. 024:041 Men då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan allenast förundrade sig, sade han till dem: »Haven I här något att äta?» 024:042 Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en honungskaka; 024:043 och han tog det och åt därav i deras åsyn.