011:033 O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Huru outgrundliga äro icke hans domar, och huru outrannsakliga hans vägar! 011:034 Ty »vem har lärt känna Herrens sinne, eller vem har varit hans rådgivare? 011:035 Eller vem har först givit honom något, som han alltså bör betala igen?» 011:036 Av honom och genom honom och till honom är ju allting. Honom tillhör äran i evighet, amen.
012:001 Så förmanar jag nu eder, mina bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära edra kroppar till ett levande, heligt och Gud välbehagligt offer—eder andliga tempeltjänst. 012:002 Och skicken eder icke efter denna tidsålders väsende, utan förvandlen eder genom edert sinnes förnyelse, så att I kunnen pröva vad som är Guds vilja, vad som är gott och välbehagligt och fullkomligt.
012:003 Ty i kraft av den nåd som har blivit mig given, tillsäger jag var och en av eder att icke hava högre tankar om sig än tillbörligt är, utan tänka blygsamt, i överensstämmelse med det mått av tro som Gud har tilldelat var och en. 012:004 Ty såsom vi i en och samma kropp hava många lemmar, men alla lemmarna icke hava samma förrättning, 012:005 så utgöra ock vi, fastän många, en enda kropp i Kristus, men var för sig äro vi lemmar, varandra till tjänst. 012:006 Och vi hava olika gåvor, alltefter den nåd som har blivit oss given. Har någon profetians gåva, så bruke han den efter måttet av sin tro; 012:007 har någon fått en tjänst, så akte han på tjänsten; är någon satt till lärare, så akte han på sitt lärarkall; 012:008 är någon satt till att förmana, så akte han på sin plikt att förmana. Den som delar ut gåvor, han göre det med gott hjärta; den som är satt till föreståndare, han vare det med nit; den som övar barmhärtighet, han göre det med glädje.
012:009 Eder kärlek vare utan skrymtan; avskyn det onda, hållen fast vid det goda. 012:010 Älsken varandra av hjärtat i broderlig kärlek; söken överträffa varandra i inbördes hedersbevisning. 012:011 Varen icke tröga, där det gäller nit; varen brinnande i anden, tjänen Herren. 012:012 Varen glada i hoppet, tåliga i bedrövelsen, uthålliga i bönen. 012:013 Tagen del i de heligas behov. Varen angelägna om att bevisa gästvänlighet. 012:014 Välsignen dem som förfölja eder; välsignen, och förbannen icke. 012:015 Glädjens med dem som äro glada, gråten med dem som gråta. 012:016 Varen ens till sinnes med varandra. Haven icke edert sinne vänt till vad högt är, utan hållen eder till det som är ringa. Hållen icke eder själva för kloka. 012:017 Vedergällen ingen med ont för ont. Vinnläggen eder om vad gott är inför var man. 012:018 Hållen frid med alla människor, om möjligt är, och så mycket som på eder beror. 012:019 Hämnens icke eder själva, mina älskade, utan lämnen rum för vredesdomen; ty det är skrivet: »Min är hämnden, jag skall vedergälla det, säger Herren.» 012:020 Fastmer, »om din ovän är hungrig, så giv honom att äta, om han är törstig, så giv honom att dricka; ty om du så gör, samlar du glödande kol på hans huvud.» 012:021 Låt dig icke övervinnas av det onda, utan övervinn det onda med det goda.
013:001 Var och en vare underdånig den överhet som han har över sig. Ty ingen överhet finnes, som icke är av Gud; all överhet som finnes är förordnad av Gud. 013:002 Därför, den som sätter sig upp mot överheten, han står emot vad Gud har förordnat; men de som stå emot detta, de skola få sin dom. 013:003 Ty de som hava väldet äro till skräck, icke för dem som göra vad gott är, utan för dem som göra vad ont är. Vill du vara utan fruktan för överheten, så gör vad gott är; du skall då bliva prisad av den, 013:004 ty överheten är en Guds tjänare, dig till fromma. Men gör du vad ont är, då må du frukta; ty överheten bär icke svärdet förgäves, utan är en Guds tjänare, en hämnare, till att utföra vredesdomen över den som gör vad ont är. 013:005 Därför måste man vara den underdånig, icke allenast för vredesdomens skull, utan ock för samvetets skull. 013:006 Fördenskull betalen I ju ock skatt; ty överheten förrättar Guds tjänst och är just för detta ändamål ständigt verksam.
013:007 Så given åt alla vad I ären dem skyldiga; skatt åt den som skatt tillkommer, tull åt den som tull tillkommer, fruktan åt den som fruktan tillkommer, heder åt den som heder tillkommer. 013:008 Varen ingen något skyldiga—utom när det gäller kärlek till varandra; ty den som älskar sin nästa, han har uppfyllt lagen. 013:009 De buden: »Du skall icke begå äktenskapsbrott», »Du skall icke dräpa», »Du skall icke stjäla», »Du skall icke hava begärelse» och vilka andra bud som helst, de sammanfattas ju alla i det ordet: »Du skall älska din nästa såsom dig själv.» 013:010 Kärleken gör intet ont mot nästan; alltså är kärleken lagens uppfyllelse.
013:011 Akten på allt detta, så mycket mer som I veten vad tiden lider, att stunden nu är inne för eder att vakna upp ur sömnen. Ty frälsningen är oss nu närmare, än då vi kommo till tro. 013:012 Natten är framskriden, och dagen är nära. Låtom oss därför avlägga mörkrets gärningar och ikläda oss ljusets vapenrustning. 013:013 Låtom oss föra en hövisk vandel, såsom om dagen, icke med vilt leverne och dryckenskap, icke i otukt och lösaktighet, icke i kiv och avund. 013:014 Ikläden eder fastmer Herren Jesus Kristus, och haven icke sådan omsorg om köttet, att onda begärelser därav uppväckas.
014:001 Om någon är svag i tron, så upptagen honom dock vänligt, utan att döma över andras betänkligheter. 014:002 Den ene har tro till att äta vad som helst, under det att den som är svag allenast äter vad som växer på jorden. 014:003 Den som äter må icke förakta den som icke äter. Ej heller må den som icke äter döma den som äter; ty Gud har upptagit honom, 014:004 och vem är du som dömer en annans tjänare? Om han står eller faller, det kommer allenast hans egen herre vid; men han skall väl bliva stående, ty Herren är mäktig att hålla honom stående.
014:005 Den ene gör skillnad mellan dag och dag, den andre håller alla dagar för lika; var och en vare fullt viss i sitt sinne. 014:006 Om någon särskilt aktar på någon dag, så gör han detta för Herren, och om någon äter, så gör han detta för Herren; han tackar ju Gud. Så ock, om någon avhåller sig från att äta, gör han detta för Herren, och han tackar Gud. 014:007 Ty ingen av oss lever för sig själv, och ingen dör för sig själv. 014:008 Leva vi, så leva vi för Herren; dö vi, så dö vi för Herren. Evad vi leva eller dö, höra vi alltså Herren till. 014:009 Ty därför har Kristus dött och åter blivit levande, att han skall vara herre över både döda och levande. 014:010 Men du, varför dömer du din broder? Och du åter, varför föraktar du din broder? Vi skola ju alla en gång stå inför Guds domstol. 014:011 Ty det är skrivet: »Så sant jag lever, säger Herren, för mig skola alla knän böja sig, och alla tungor skola prisa Gud.» 014:012 Alltså skall var och en av oss inför Gud göra räkenskap för sig själv.
014:013 Låtom oss därför icke mer döma varandra. Dömen hellre så, att ingen må för sin broder lägga en stötesten eller något som bliver honom till fall. 014:014 Jag vet väl och är i Herren Jesus viss om att intet i sig självt är orent; allenast om någon håller något för orent, så är det för honom orent. 014:015 Om nu genom din mat bekymmer vållas din broder, så vandrar du icke mer i kärleken. Bliv icke genom din mat till fördärv för den som Kristus har lidit döden för. 014:016 Låten alltså icke det goda som I haven fått bliva utsatt för smädelse. 014:017 Ty Guds rike består icke i mat och dryck, utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande. 014:018 Den som häri tjänar Kristus, han är välbehaglig för Gud och håller provet inför människor. 014:019 Vi vilja alltså fara efter det som länder till frid och till inbördes uppbyggelse. 014:020 Bryt icke för mats skull ned Guds verk. Väl är allting rent, men om ätandet för någon är en stötesten, så bliver det för den människan till ondo; 014:021 du gör väl i att avhålla dig från att äta kött och dricka vin och från annat som för din broder bliver en stötesten. 014:022 Den tro du har må du hava för dig själv inför Gud. Salig är den som icke måste döma sig själv, när det gäller något som han har prövat vara rätt. 014:023 Men om någon hyser betänkligheter och likväl äter, då är han dömd, eftersom det icke sker av tro. Ty allt som icke sker av tro, det är synd.