010:031 Alltså, vare sig I äten eller dricken, eller vadhelst annat I gören, så gören allt till Guds ära. 010:032 Bliven icke för någon till en stötesten, varken för judar eller för greker eller för Guds församling; 010:033 varen såsom jag, som i alla stycken fogar mig efter alla och icke söker min egen nytta, utan de mångas, för att de skola bliva frälsta.

011:001 Varen I mina efterföljare, såsom jag är Kristi.

011:002 Jag prisar eder för det att I i alla stycken haven mig i minne och hållen fast vid mina lärdomar, såsom de äro eder givna av mig.

011:003 Men jag vill att I skolen inse detta, att Kristus är envar mans huvud, och att mannen är kvinnans huvud, och att Gud är Kristi huvud. 011:004 Var och en man som har sitt huvud betäckt, när han beder eller profeterar, han vanärar sitt huvud. 011:005 Men var kvinna som beder eller profeterar med ohöljt huvud, hon vanärar sitt huvud, ty det är då alldeles som om hon hade sitt hår avrakat. 011:006 Om en kvinna icke vill hölja sig, så kan hon lika väl låta skära av sitt hår; men eftersom det är en skam för en kvinna att låta skära av sitt hår eller att låta raka av det, så må hon hölja sig. 011:007 En man är icke pliktig att hölja sitt huvud, eftersom han är Guds avbild och återspeglar hans härlighet, då kvinnan däremot återspeglar mannens härlighet. 011:008 Ty mannen är icke av kvinnan, utan kvinnan av mannen. 011:009 Icke heller skapades mannen för kvinnans skull, utan kvinnan för mannens skull. 011:010 Därför bör kvinnan på sitt huvud hava en »makt», för änglarnas skull. 011:011 Dock är det i Herren så, att varken kvinnan är till utan mannen, eller mannen utan kvinnan. 011:012 Ty såsom kvinnan är av mannen, så är ock mannen genom kvinnan; men alltsammans är av Gud.— 011:013 Dömen själva: höves det en kvinnan att ohöljd bedja till Gud? 011:014 Lär icke själva naturen eder att det länder en man till vanheder, om han har långt hår, 011:015 men att det länder en kvinna till ära, om hon har långt hår? Håret är ju henne givet såsom slöja. 011:016 Om nu likväl någon vill vara genstridig, så mån han veta att vi för vår del icke hava en sådan sedvänja, ej heller andra Guds församlingar.

011:017 Detta bjuder jag eder nu. Men vad jag icke kan prisa är att I kommen tillsammans, icke till förbättring, utan till försämring. 011:018 Ty först och främst hör jag sägas att vid edra församlingsmöten söndringar yppa sig bland eder. Och till en del tror jag att så är. 011:019 Ty partier måste ju finnas bland eder, för att det skall bliva uppenbart vilka bland eder som hålla provet.

011:020 När I alltså kommen tillsammans med varandra, kan ingen Herrens måltid hållas; 011:021 ty vid måltiden tager var och en i förväg själv den mat han har medfört, och så får den ene hungra, medan den andre får för mycket. 011:022 Haven I då icke edra hem, där I kunnen äta ock dricka? Eller är det så, att I förakten Guds församling och viljen komma dem att blygas, som intet hava? Vad skall jag då säga till eder? Skall jag prisa eder? Nej, i detta stycke prisar jag eder icke.

011:023 Ty jag har från Herren undfått detta, som jag ock har meddelat eder: I den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd 011:024 och tackade Gud och bröt det och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.» 011:025 Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod. Så ofta I dricken den, så gören detta till min åminnelse.»

011:026 Ty så ofta I äten detta bröd och dricken kalken, förkunnen I Herrens död, till dess att han kommer. 011:027 Den som nu på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker Herrens kalk, han försyndar sig på Herrens lekamen och blod. 011:028 Pröve då människan sig själv, och äte så av brödet och dricke av kalken. 011:029 Ty den som äter och dricker, utan att göra åtskillnad mellan Herrens lekamen och annan spis, han äter och dricker en dom över sig. 011:030 Därför finnas ock bland eder många som äro svaga och sjuka, och ganska många äro avsomnade. 011:031 Om vi ginge till doms med oss själva, så bleve vi icke dömda. 011:032 Men då vi nu bliva dömda, så är detta en Herrens tuktan, som drabbar oss, för att vi icke skola bliva fördömda tillika med världen.

011:033 Alltså, mina bröder, när I kommen tillsammans för att hålla måltid, så vänten på varandra. 011:034 Om någon är hungrig, då må han äta hemma, så att eder sammankomst icke bliver eder till en dom.

Om det övriga skall jag förordna, när jag kommer.